Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrek han, «och stick ihjel hvarendaste en, som icke lyder och
«skingrar sig» i ögonblicket; borgmästaren har befallt, att de
upproriske skola nedhuggas.» Bådstuguvaktmästaren, «den tappraste
bland de tappre», rusade vid dessa ord sjelf före’sin trupp, ensam
mot den öfverlägsna fienden, och hann nära in på den och tillika
långt ifrån sina trupper, som svinfylkade (eller, såsom det också
heter, i falang) med långsamma steg följde honom. Detta
strategiska fel, som ofta begås äfven af de största härförare,
observerades straxt af revolutionären med skottkärran; knappt hade nemligen
rådstuguvaktmästaren hunnit förbi honom, der han stod i gathörnet,
förrän han sprang efter, körde med en förvånande behändighet
skottkärran mellan benen på vår Ney, så att denne förlorade
balansen och satte sig i åkdonet, som i stark fart rullade framåt
gatan och midt igenom folkhopen, hvilken med «lifliga hurrarop»
helsade honom vid genomfarten.
Stadsvakterne, som med «lugn och ädel hållning» hållit sig på
afstånd, sprungo, då de sågo sin härförares ofall, närmare
stridsplatsen, det vill säga Klarmanskans krog. Det var likväl farligt
att nalkas detta hus, hvilket Klarmanskan lika tappert försvarade,
som fordom Thora Borgarhjort försvarade sin borg. Knappast
hörde hon en folkhop nalkas hennes rännsten, förrän hon tog det
enda återstående medel hon egde till försvar, nemligen ett ämbar,
och slog innehållet öfver —- fienden? Ack nej, det var sina
försvarare hon träffade, och att det ej var välkommet, bevisades bäst
deraf, att några man af stadsvakten, fattade af vrede, rusade in
och plaggade på raadamen rätt eftertryckligt. De sågo ömkliga
ut, de stackars medlemmarne af stadens garnison, brand vaktskåren.
Allt som tröjorna torkade, blefvo de öfverdragna med en rimfrost,
som tog sig väl ut mellan de liksom silfverpailletter utströdda
Qellen. Det var nemligen en liten lemning af sillake, som den
tappra amazonen hade användt till anfall och försvar.
Det började emedlertid regna. Under högljudda skrattsalfvor
åtskiljdes folkhopen, men kastade ännu på måfå några projektiler
mot krogfönstren, och ett förirrade sig i mina egna fönster och
krossade en ruta. Den kostade mig 32 sk. bko, men jag hade
också fått se en revolution och behöfver icke resa till Paris.
Under dessa kritiska stunder hade borgmästare och råd
samlat sig på rådhuset, stadens begge tvåpundiga kanoner voro fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
