Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af kamraterna och packartorgspubliken för sitt hjeltemod. Turen
kom snart till Balthasar, äfven han fick sina fyratio par; han skrek
inte, han tuggade på en blykula, för att hafva något att göra.
Han tålde straffet med ett stoiskt lugn; det var den enda ära
han ännu kunde förvärfva och han eftersträfvade den med större
plågor, än kanske någon martyr utstått för sin tro. Ärelystnad
ligger djupt begrafven i menniskosjälen, hon är det sista, som kan
uppryckas, ty hon går på djupet och hennes rötter sticka upp
sina skott, lika lätt på en afrättsplats, som i spåret af
verldsherr-skarens triumfvagn. Balthasar hade således ärelystnad; han
tillfredsställde den genom ett kallt förakt mot plågor och straff; man
kallar den vanligen blott hårdnackenhet — ja, i sanning, det är
samma hårdnackenhet, som eldar hjclten på slagfältet. — Ni ler
föraktligt; säg mig då: hvad äro passionerna annat än fjedern,
som drifver visarne framåt? hvad ärelystnaden annat än ett lod på
själens urverk? är ej lodet lika tungt, ej Qedern lika danad och af
samma ämne, då den drifver ett nedråkadt och skramlande träur,
som då den sätter i rörelse de gyllene hjulen i en konungs
präktiga kabinettsur, der hvarje axel rör sig i diamanter? Det är sannt,
att naturen är enkel, och lika enkel är äfven menniskosjälen; f&
medel för många verkningar, så kan Gud; många medel för få
verkningar, är hvad menniskan kan.
Få ett af sina tåg mot menniskor och egendom råkade
Balthasar en vän; det är sannt, han var af det vanliga slaget.
Vännen var en tjufgömmare, en af handtverkets veteraner, som slagit
sig i ro, och som hade sin lilla vinst af den rörliga kårens
arbeten; men det var dock en vän, som höll af Balthasar, emedan
denne var en slug, en rask och förslagen gosse.
Den gamle vännen egde en dotter. Hon hade väl några
gånger varit införd «på slottet», som det kallas; men hon hade alltid
kommit lös igen. Balthasar och hon hade ingenting att förebrå
hvarandra; de voro skapade för hvarandra och hjelpte hvarandra
vid åtskilliga kinkiga tillfällen, då den qvinliga förslagenheten
räddade den dumdristige brottslingen. Balthasar höll af Karin och
hon holl af honom; det var en kärlek på sitt vis; den var ej
synnerligen öm utaf sig, långt ifrån gråtmild och pjåkig, den var med
ett ord något helt annat, än den våra poeter besjunga och den,
som utgör kliffsrätton i våra romaner; men det var dock kärlek,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
