Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herran. — Och I, granna gossar, som slån der ner på gången
och spriden lukt af pomada och rosenvatten (det var nemligen
några handelsbokhållare, som voro gentilt klädda), eder herre har
också pomada af eldmöija att smörja edra hufvuden med, och skall
peppra er syndiga själ med sin svidande peppar, och I skolen
lukta af svafvel och beck i stället for pomada. Ja, så går det,
om I icke i tid omvänden eder» *)•
Folket, som under , djup botfardighet och höga snyftningar
af-hörde detta vackra tal, tycktes i synnerhet fasta sig vid magisterns
anfall mot den bättre klassen. Den fattige, den undertryckte
anser sig, och kanske med rätta, hafva en orättvisa att hämnas mot
de bättre. Öfverallt, hvarthän han ser, finner han, att den rike,
den högättade, har rätt mot honom, och att kläderna oftast
bestämma menniskovärdet. Han har således eii »gås oplockad» med
allt så kalladt bättre folk; och, då han ej genom verldslig makt
kan segra, omfattar han med ifver ett tillfälle att genom en ännu
högre, genom trons makt, höja sig öfver sina förtryckare. Det är
derföre man merendels ser, att läsareprester i samma mån göra
lycka hos folket, som de anfalla de bättre; de betraktas såsom
Guds hämndeverktyg mot orättvisan. Om menniskorna hade lika
rättigheter och alla vore lika inför lag och i samhället, skulle
lä-seriet blifva sällsyntare och af mindre varaktighet, än nu, då den
fanatiske predikanten före sig finner en gömd, men dock säker
grundval af hämnd och missnöje, på hvilken han kan bygga sin
vidunderliga byggnad.
Alla stadens pigor blefvo smittade af prestens tal; de sågo i
sitt husbondefolks drägt och seder mycket, som de ej kunde
härma, i brist på råd och lägenhet. De togo således sitt parti och
föraktade dessa förmåner och dem, som egde dem. Dessutom
föreföll dem tjensten allt mera besvärlig och en mängd arbeten
dömdes således att vara syndiga. De tjenade nemligen mera Gud än
menniskor, och det derföre, att religionen ej befallde dem att
diska tallrikar och skura trappor samt golf, ännu mindre att tända
upp eld i spiseln om söndagsmorgnarne, då det var vida beqvä-
*) Anmärkning. Denna predikan är ej diktad, utan blott med högst ringa
skilnad nedskrifven efter en läsarepredikan, författaren i sin ungdom afhört i en
kyrka i medlersta Sverige. Presten lefver än, men är icke nnmera läsare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
