Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kappa och hatt efter; «thy det förtröt mig svårligen, och jag
kastade all Tobise hustyg ut för kammaren», säger Nehemia.»
«Ja», sade fru Slammer, «så är den syndiga menniskan
beskaffad. Han svor väl och bannade madam, då han sålunda
vräktes ur husetP» — «Ja, visserligen», svarade Klarmanskan; «han
var likasom syndens menniska, Adam, då han värdt drifven ur
paradiset; så arg, som magister Hjemmerdahl förliden söndag sade
på predikstolen, så arg, att han »velat slå ihjel Gud, om han bara
kunnat»*)* — «Det var förskräckligt!» suckade alla gummorna och
runkade på hufvudet.
Der borta i den der trånga gatan bodde den tiden en flicka
med ett litet barn: det var hennes. Flickan hette Lovisa och hade
tjenat hos borgmästarens. Hela staden tyckte, att Lovisa var
vacker och snäll; men snart fördömde henne hela staden; hon blef
förskjuten, föraktad och hade ingen att jollra med, än en liten
gosse. Lovisa, nedtryckt af sitt eget fall och sina kamraters hån,
begynte grubbla; och då den nye presten kom, öppnade sig en ny
verld för henne.
Lovisa började blifva besynnerlig och folkskygg; hon satt der
hemma och läste i biblen om Abrahams offer och löfvade himlen
att offra det käraste hon hade. Nu dog hennes lilla gosse mycket
hastigt; det blef en lång historia att berätta. Nog af: vill ni
träffa henne, så gå in på centralhospitalet.
Der sitter i en cell en ung qvinna och sjunger med gäll röst
en psalmton, och bibliska språk flöda i osammanhängande satser
från hennes mun. Om halfdagren, som belyser rummet, tilläte er
att se hennes anletsdrag — tyst! hon vände sig mot ljuset: ni
ser ett liljehvitt ansigte; ännu finnes der spår af skönhet; men
ögats eld är borta, och lik en drömmande blickar hon framför sig.
Ett drag af djup smärta ses kring munnen; men ändå ler hon
och skall le in i döden.
Ni behöfver ej fråga henne, hvarföre hon sitter der? Hon
har ett thema, som hon beständigt upprepar; låt henne sluta
psalmen, låt henne bedja sina förvirrade böner; snart återkommer hon
till sin historia; den är sann, alldeles sann.
*) Ordagrannt efter en läsareprest J—n i L. stift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
