Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARLEKENS SON.
Men den fodren blygdes ej for sitt barn
och försköt det icke.
Friherrinnan von Milden for^n vacker dag, for omkring §orton
år sedan, nt att promenera. Dé^ystra fålarne, som drogo hennes
landauvagn, förde henne allt längte och längre bort från
Odens-borg, och ändå tyckte friherrinnan, att hon icke promenerat nog.
Vägen gick genom en tät tallskog, ensfig och nästan obebodd; en
ovanlig känsla af frid strömmade genomVyden goda friherrinnans
hjerta. Skogen var stilla och högtidlig; en fWsk ånga af tall och
gran spridde sig omkring i luften; foglarne\aJogo sina drillar i
träden, och här och der sågs en ekorre sitta på eik gren med
svansen lik en hjelmbuske slagen öfver den bugtiga rygjgen.
Friherrinnan tyckte for tillfallet detta vara trefligare, än socifctetens sorl;
ja, till ooh med, än en afton på stora operan i Stockhoita- Några
yxhugg klingade nu i skogen, och friherrinnan befalldet kusken
stanna. «Vi skola», sade hon, småleende, «i dag hafva\pktigt
otvunget, min bästa Grönqvist; vi skola gå in i skogen: jag^ har
hört så många romantiska händelser, som tilldragit sig i djuipa.
och ensliga skogar, kanske vi också träffa ut för något äfventyr*»
Mamsell Grönqvist, friherrinnans sällskapsfruntimmer, var *&
van att följa alla sin frus infall, att hon med utseende af stotf
intresse instämde i friherrinnans mening. De gingo. Mamsell
Grönqvist liksom friherrinnan hade svårt att med sina skor gi
ibland de nedfallna barren och grenarna; den förra fick till ocÄ
med kåda på sin röda schal vid ett träd, der hon stödde sig foi
att tillknyta ett lossnadt skoband. Det var en «infam» vandring
för mamsell Grönqvist; men friherrinnan hade nu det infallet att
vara romanesk, och hon måste följa. Snart anträffade våra
van-drerskor en karl, som stod och högg ved. Det var han, som
fram-bragt de klingande ljuden, hvilka i friherrinnans hjerta uppvägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
