Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mitt vackra barn?» frågade friherrinnan och tog den lilla under
hakan. — «Fyja åj», lät svaret. — «Det är ett skönt barn», sade
hennes nåd; »verkligen en liten engel. Hvad säger Grönqvist, om
man klädde henne i små hvita majnlucker med spetskant och en liten
robe?» — »Ack, hon skulle bli förtjusande, fru friherrinna!» —
»Ja», fortfor frun, «och med en liten krage kring den der runda
halsen, och dessa glänsande bruna lockar i ordentliga
korkskraf-var, fritt nedhängande; hon har mycket besvär att hålla dem
bakom öronen. Vore ni missnöjd», började friherrinnan, vändande sig
till modren, »om jag åtar mig lilT Annas uppfostran och för henne
med mig till Odensborg? Jag tycker om flickan, och ni har ändå
barn nog.» — Modren såg på sin lilla med ett sorgligt småleende.
»Det är min lilla hjertunge», sade hon, »men om Gud så vill, så
är det barnets egen lycka, och derpå bör jag mera se, än på min
egen. Hennes nåd vårdar henne ju som sitt eget barn; hvad
säger du, Pehr?» sade hon till mannen. — »Åhjo, om hennes nåd
vore så god; vi veta just inte hvad vi hemma ska* gifva våra barn
att äta, och ingenting kunna vi lära dem; ske Guds vilja!»
«Jag skall», sade friherrinnan, »såsom en öm mor draga
försorg om det stackars barnet. Vill du följa med, lilla Anna?»
frågade hon flickan, som stod och lekte med hennes nåds collier-ur,
hvilket pickade och lefde så underligt. Flickan smålog: «åhja!»
Sällskapet gick tillbaka till den väntande vagnen. Lilla Anna
sprang glad och lätt före, på den obanade stigen; hennes bara
fötter ledo intet, i jemförelse med friherrinnans och mamsell
Grönqvists saffiansskor; snart stodo de på landsvägen. Den fattiga
modren tog upp sitt barn i famnen och började gråta; tårarne
fuktade flickans rosiga kinder; då sade hon, som hon plägade, när
modren var sorgsen: «mor ska’ inte gråta; se! lilT Anna är glad,
hon», och klappade modren; men dessa ord hade denna gång icke
sin vanliga verkan; modren grät tyst, kyssande flickans hals och
hviskande sin yälsignelse öfver barnet. Friherrinnan och mamsellen
sutto emedlertid väntande i vagnen. »Det der afskedet», sade
mamsellen med ett försmädligt leende, »tyckes blifva både långvarigt
och tendert»; men friherrinnan vände sig bort, tryckte sönder en
tår i ögonvrån och sade intet — hon var sjelf mor. Den fattiga
hustrun hade likväl hört mamsell Grönqvists yttrande, fattade sig
och upplyftade barnet till friherrinnan. »Farväl! Gud välsigne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
