Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tappa bort detta stillastående vatten, hvars kalla ångor frostbita
de späda skotten — och I skolen få se, att hela ängen skall
grönska, skall blomma och frodas.
Sedan Anna varit en lekdocka for friherrinnan, som roade sig
med att kläda henne grann, liksom barnen kläda sina dockor, och
fann sig smickrad, då man berömde det vackra barnet, emedan
detta var ett indirekt erkännande af hennes nåds egen goda smak
och förmåga att uppfostra; sedan detta varit forhållandet under
barnaåren, men Anna blifvit äldre och gått till nattvarden första
gången, skulle hennes framtid bestämmas, och — hon blef
kammarjungfru hos sin uppfostrerska. Torpardottren hade, oaktadt sin
skönhet och den högre bildning hon erhållit, likväl fattigdomens
kainsmärke qvar.
Några år derefter satt friherrinnans ende son, löjtnant Axel
von Milden, en vacker dag på sin kammare vid Drottninggatan,
med bekymrad uppsyn läsande ett bref från inspektoren på
Odens-borg. En af Axels kamrater, löjtnant Bengtson, steg i detsamma
in i rummet. «Nå, se på! jag tror du är vid dåligt humör», sade
den inträdande; «får du inga penningar från hemmet, och ger
mamma moraler?» — «Åhnej, ännu värre!» — «Hvad då? värre
sak än att icke få penningar, när man behöfver, finns väl inte.» —
«Nej, nej!» ropade Axel och sprang upp, «det är värre; jag är en
brottsling, jag kan inte förlåta mig sjelf.» — »Jaså, det är en
annan sak; har du förlorat på spel då, och hur mycket?» — «Du
misstar dig; jag vill berätta dig förhållandet.» — «Jag är endast
öra», sade Bengtson och kastade sig i soffan; «nå, vidare!»
«Min mor», började Axel, «hade en upptagen flicka i huset;
du kan inte föreställa dig, hur vacker hon var och hur god och
bildad — hon var min mors kammarjungfru. Jag hade många
gånger sett henne som barn; men då jag i tre år rest utrikes och
kom hem, var hon en fullbildad skönhet. Ack! Bengtson, jag
älskade henne.» — «Och hon dig, naturligtvis», sade Bengtson och
tog upp en cigarr ur fordralet; »vidare!» — «Jag älskade henne
oeh — jag blygs att bekänna det — begagnade mig af hennes
tillgifvenhet ...» — «Ha, ha, ha!» skrattade Bengtson, «och har
kanske nu tillfälle att spela en pére noble.» — "Skratta icke, Bengt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
