Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom skogen, öfver myra och berg, och allt så lyste stjernorna;
men så snart jag skymtade stngan, drogo sig skyarne samman,
och så såg jag eld glimma i stugan, ’ och så kom jag hit igen.
Gudskelof att jag är hemma; nu skola vi smaka gröten.
— Gudskelof att du är hemma, sade modren, men gröten är
visst vidbränd, och dertill är du skulden, som skrämde oss så; om
det inte varit, så hade gröten varit annorlunda.
— Kära Katrina, skrattade mannen, du på engång tackar
Gud för ditt barn och harmas öfver att gröten är vidbränd, — låt
det bekymret fara — den, som tror, behöfver ej bekymras.
Anna kunde ej låta bli att tänka på den fara hon lupit, och
hur stjernorna tittade fram ur mörkret då hon bad — äfven detta
var ett intryck för lifstiden, liksom det som hennes lekkamrat fått
samma afton; men huru olika verka ej salongens stjemor på
själen mot himlens!
Barnen togo sin rigtning, sin lifsbana. Den ena grämde sig
öfver att ingen om henne förespådde, liksom om fröken von Tam:
hon blir en stjerna af första ordningen; ett tyst hat, en undertryckt
harm öfver naturens orättvisa, skar igenom den arma flickans hjerta
— och ingen himlens stjerna ledde henne på rätta vägen. Hon
famlade efter beröm, och fann det icke; hon sökte lugn inom sig,
men fann der blott oreda och knot; stackars flidka!
Anna deremot fick ifrån detta ögonblick en sann, innerlig
förtröstan på Gud; aldrig förut hade hon funnit sig så säker, -så
trygg, så nöjd. Det ligger en hel bjeltedikt i den tanken: Gud
ser mig, Gud leder mina öden; det finnes intet som väcker vår
fasa, intet som kommer vårt hjerta att darra, om vi fast och be-
ständigt omfatta denna tro, och tillika finnes ingen tanke, som
lättare gör oss till barn, än just denna; ty vår far lefver, vi äro
i hans hus och under hans beskydd. Och Hksom barn, hvilka tro
sin far mäktig till allt och derföre ej frukta något vid hans sida,
frukta vi också intet,, utan tro som barnen: vår far kan ej neka
oss något om vi bedja; och så bedja vi innerligt och barnsligt och
fadren ger — hvad kan han ge oss — en uddlös knif, med
hvilken vi tälja våra leksaker, eller en oskadlig färg, med hvilken vi
måla vår framtid i purpur; och så låter han oss leka till dess vi
tröttnat och slumra in— och då vi vakna, hvila vi på hans
armar oeh se en ny dag randas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
