Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - I. Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Var inte ledsen, Susanna, far var inne p& Pelikan der borta,
de slogos der nar jag gick förbi och jag hörde far svärja dérinne;
han blir nog borta i natt också.»
Under det barnen på detta sätt hviskade med hvarandra hade
modren blifvit mera glad och upprymd, hon började småsjunga,
men småningom blef rösten högre och klarare; hon sjöng
Jag mins den ljufva tiden,
Jag mins den som i g&r,
D& oskulden och friden
Tätt följde mina spår.
Det var en visa som hon alltid sjöng då hon blef glad till
sinnes; hon hade lärt den då hon var barnflicka hos baron
Ridder-kors på stora Mellinge och hon påminde sig så gerna de lyckliga
år hon tillbragt der i öfverflöd och utan aning om brist. Bå hon
sjöng sin visa tyckte hon sig åter sitta i de stora präktiga
rummen och spegla sig i trymåen och höra den aflägsna klangen af
frökens fortepiano, hon tyckte sig ännu höra de smickrande ord
hon då hört och glömde för några ögonblick att hon satt i en
kall stuga framför en halfslocknad eld och sjöng för sina hungrande
barn; i sådana ögonblick uppklarnade åter hennes ansigte och ögat
blickade skälmaktigt leende framför sig.
Hennes ungdomsdröm afbröts likväl lika hastigt som
obehagligt, då dörren slogs upp på vid gafvel och en kall luftström
susade in i rummet En karl insvept i en trasig färskinspels klef in.
«Ja så», yttrade den inträdande, «hustru min sjunger, det är
bra att hustrun sjunger då kanaljer nära slå ihjel hennes man.
Du mins den ljufva tiden — det är bra för dig det» Med dessa
ord kastade han sig ned på spiselkanten; — det var timmermannen
Lof. — «Tänd på hår, det pyrar ju så att man inte ser hand
for sig.»
Hustruns dröm var försvunnen, de sköna höga rummen, de
blanka speglarna, den aflägsna klangen af fortepianot, allt var
borta, allt var tystnadt och verkligheten stod åter framför henne.
«Tända på», svarade hon snäsigt, «med hvad skola vi tända?
De tider du timrade och inte söp från morgon till qväll, då fingo
vi alltid stickor, men du kan vara glad om man l*ar en rutten
rotstubbe att lägga hit, och några nerblåsta pinnar från
kungs-trädgården.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
