Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - II. Resan till brunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som till messing, och då enhvar vet, att messingfilspån botar
benbrott och liksom sammanlöder benbitarne, fann stadsläkaren, att
Sumpmyrans vatten icke allenast botade hemorrhoider, gikt och
andra obegripliga sjukdomar, utan äfven benbrott.
Sumpmyran var med ett ord en forsynens välgerning mot den
lidande menskligheten och innehöll så mycket helsosamt, att något
ovilkorligen skulle taga skruf, och stadsläkaren förklarade sig för
Sumpmyrans förste intendent.
Ett långt träskjul snarlikt en repslagarbana, uppfördes på den
mjuka marken, behagliga promenader genom en dunge af martallar
anlades, en droska anskaffades och apotekaren anlade ett filial-
apotek i närmaste bondgård; med ett ord, Sumpmyran var nu en
ordentlig brunnsort, dit den vackra verlden hade att begifva sig
när den tröttnade vid stadens qvalm.
Major Frans Pistolsvärd var född Finne och till på köpet
gammal ungkarl; han ansågs i hela trakten för ett gammalt
original; man skrattade åt honom och harmades på honom och likväl
älskade man honom. Man kunde hundrade gånger om dagen
komma i gräl med honom, men var det oaktadt aldrig i "stånd att
hata honom; han hade många orimligheter, men på bottnen låg
alltid något godt, något ädelt och glindrade som rent guld; man
såg det beständigt genom den ojemna ytan, liksom man ser något
lysande på bottnen af en ström, hvilken knotar och brusar mellan
stename. Folket skrattar ofta åt en sådan gammal man, som ej
förstår eller kan lämpa sig efter andra; det dömmer efter ytan och
kallar honom en rolig menniska; men det vet ej huru många
strängar på själens strängaspel, som först måste springa a£ huru
många som måste spännas för högt, för att frambringa hvad det
kallar för roligt; det löjliga, det roliga beror alltid af brist på
harmoni; det harmoniska är skönt, är stort, men aldrig roligt.
Jag åter har aldrig kunnat skratta åt en sådan menniskas
egenheter; jag har tvertom sökt efter skälen till dem och alltid
funnit en på djupet uppsvällande källa af sorg och smärta, som
varit orsaken till dessa olikheter med andra, hvilka göra en sådan
löjlig för mången.
Hvarje ålder har sin leksak, något som uteslutande fangslar
själen, hvarje folk har sina penater som det tillber, och hvarje
menniska något, som hon framför allt älskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
