Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - III. Lycksökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
baronen fordom varit: en simpel krigare, och hvad han nn var: en
slags diplomal Han ville visa dem, i händelse de hade glömt det,
huru stor hans förmåga varit, han ville skrämma dem tillbaka med
en bild från det förflutna, som skulle säga dem att han ännu
innehade samma spänstighet som fordom, att samma öfverlägsenhet,
som bringat honom från underofficer till baron, skulle kunna bringa
baronen till excellens med tiden.
Man hör derföre ofta lycksökare med en sorts förkärlek tala
om sin lyckas uppslagsända: man anser det i allmänhet antingen
för ett slags blygsamhet eller ett slags skryt; sällan är orsaken det
förra, men desto oftare det sednare; oftast dock är det ett slags
skrämskott, ett slags hotelse med den individuella ’förmågans
allmakt
Majoren uppfyllde dock alltför väl baronens afsigt Han
började i glädjen att återse «en gammal krigskamrat» (den enda åsigt
gubben kunde få af sin vän baronen), att berätta en mängd fältr
och tälthistorier, som dels gjorde baronen löjlig, dels satte hans
uppkomst i alltför dåligt ljus. Att han druckit om med
under-officerarne, att hän fått snubbor, att han till och med suttit i
ar-rest o. s. v. var dock nästan för mycket; så ofantligt noga var det
ej menadt, att hans ungdomsförsök på ärans bana skulle uppdissekeras.
Han afbröt derföre snart samtalet och förde bort gubben för
att se hans barn. Baronen och majoren vandrade länge genom
parken utan att finna dem. Slutligen fingo de sigte på barnen, hvilka
i yr glädje sprungo omkring på en gräsplan, som lik en matta var
utbredd framför foten af en klippa.
Bamen framfördes en efter annan af sköterskan; men den
äldste gossen, Adolf, baronens käraste barn, felades; han hade smugit
sig bort, sade sköterskan. Men baronen gjorde ej så mycket
afseende derpå; ty Adolf var tio år gammal, och i den instängda
parken funnos inga faror.
Det var likväl icke så. Lilla Adolf var en qvick och liflig
gosse, men af ett djerft och vågsamt lynne, liksom fadren, hvars
mörka ögon han ärft, men utan att ega hvarken den falskhet eller
den hårdhet i blicken, som man fann hos fadren.
Lilla Adolf visste att parken var uppfylld af promenerande
och ville på en gång få en öfversigt af det hela; han smög sig
derföre helt behändigt från sköterskan (som tvärtemot vanan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
