Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - V. Nattvardsbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja visst, hans nåd; karlen var medgörlig han.»
<rBra, min gosse», upprepade baronen — «nå vidare — du
nämnde väl ej mitt namn, det kunde kompromettera mig.»
«Nej, Gud bevare mig, herr baron, derför aktade jag mig nog;
jag sade honom, att han skulle få hundrade riksdaler af en herre,
en äldre förnäm herre, som sett hans dotter och som ville bekosta
hennes uppfostran.»
«Nå vidare, det var rätta ordet, uppfostran — nå hvad sade
han då?» frågade baronen och drack ur sitt chokolad.
«Ja, si det är just knuten», yttrade betjenten; «jo han sade att
han nog begrep hvad jag mente, han visste nog hvad den der
uppfostran hade att betyda.»
«Du är ett nöt!» afbröt baronen, «och således slutades hela
underhandlingen? Karlen är ej fyllhund nog, sådane kunna
uppoffra allt, barn, fader, allt med ett ord; nå vidare, negociationen
afbröts således?»
»Visserligen icke, herr baron, men den blef något dyrare; han
sade att han var bortskyldig två hundrade riksdaler och nödvändigt
måste ha så mycket»
«Det är bra mycket», mumlade baronen, som gerna sparade på
sina utgifter, «men får gå, köpet må vara sagdt — två hundra
riksdaler!» — Baronen gick till sin chiffonier. «Se der, tag dem;
men förhasta dig inte och gif ej karlen penningarne förr än du fått
varan.»
Kammartjenaren gick och baronen försjönk i djupa
begrund-ningar. «Det är rätt underligt», yttrade han slutligen vid sig sjelf,
«att befinna sig så här ensam. — Adolf har öfvergifyit mig; han
nästan tycks förakta mig -— och hvad gör det, ingen vet deraf,
det ligger i hans intresse att åtminstone synas älska sin far, oph
hvad behöfs mera. Vi äro alla isolerade, en hvar arbetar för sig;
jag för mig och han för sig — ha ha ha!» skrattade han bittert.
*När det stora slinter undan, måste man roa 9ig med leksaker;,
man har intet annat qvar £u en och annan leksak, och allt kan
man få för penningar.»
«Det var en tid», återtog han efter en stunds tystnad, «det
var en tid jag hade vänner — och de stackars kräken hvad de
blefvo bedragne! — De skreko att jag var en falsk vän — de
nar-rame, hvem hade sagt dem att jag någonsin varit deras vän! Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
