Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - V. Nattvardsbarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu framförde hon den sköna flickan, som stod der blyg och
darrande och slog ner de vackra ögonen.
Ludvig kunde ej annat än instämma i sin väns yttrande.
Något på en gång renare och skönare hade han ej sett; han räckte
sin hand åt flickan, som kastade en blick på hans redliga ansigte,
straxt och med häftighet fattade den, liksom hon instinktlikt känt
att hon träffat en gammal vän.
<cTheodora», sade Ludvig, och såg in i hennes blåa ögon,
»Theodora, du heter ju så?»
c Ja, herre!» hviskade flickan.
Ludvig knäppte upp ytterrocken, så att hans presterliga drägt
blef synlig, och sade: «Theodora, det är blott åtta dagar sedan du
inför Guds altare förnyade ditt döpelseförbund, är du ännu ren?
är du ännu god som ett barn? Se på mig, flicka, och besvara
den frågan.»
Flickan såg upp på honom och svarade r «Ja> herre, ja ipför
Gud, jag är ett barn.»
«Du ser mitt stånd», fortfor Ludvig, «du tror mig ju och lyder
mig då jag vill dig väl.»
«Ja», sade flickan, «jag vill lyda er, ni ser så god ut, alldeles
som ett godt barn.»
«Gifve Gud du hade rätt», fortfor den unga presten rörd.
«Du är, Theodora, i ett hemvist för förderf och last, man vill
locka dig till synd; vill du bli en rik, prålande synderska, så blif
qvar; vill du bli en fattig men ädel qvinna, så följ mig.»
Flickan tvekade, men gumman icke så. Hon uttömde i hast
en mängd försäkringar om sin ärlighet ooh välvilja för flickan. *
Ludvig lät henne tala ut. «Hvart skall ni gå om en timma?»
frågade han med lugn värdighet. «Jag skall säga er det, ni skall
föra denna flicka till en rik, förnäm herre, som bor på
Drottninggatan N:o —, en trappa upp; det var hans kammartjenare, som
smög ut när jag — kan ni neka?»
Gumman tvekade.
«Ni ser således, min fru, att ni är röjd. Känner ni
Wann-qvist?»* frågade Ludvig med allvar i blick och åtbörd.
«Ja-a», yttrade gumman med ett slags suck och teg.
* Den tiden polismästare i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
