Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - VIII. Uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ett fruntimmer var vackert; «hon går väl an», «hon är som
folket är mest», «hon ser rätt nätt ut» —> det var alla de loford i
den delen, den goda fröken kunde bestå.
Majoren var deremot alldeles förtjust och blef som ung på
nytt; Theodora var hans beständiga samtalsämne, och det behofdes
hela frökens verkligen moderliga omsorg för den presumtiva
sonhustrun, att ej. tröttna vid majorens prat, som nu syntes lika
envist, som förut historierna öfver finska fälttåget.
•Theodora skall lära sig musik», sade en gång majoren; «viU
du det, Theodora lilla?»
«Ja> herr major; men magister Stenson sade mig, att jag ej
skulle flyga öfver mitt stånd — och jag är en fattig
timmermans-dotter.»
«Ja ja, det var då det», yttrade majoren i sin vishet; «men
Ludvig ser gerna att du lär dig spela; Ludvig tycker mycket om
musik och du gör honom en glädje — vill du det, barn lilla?»
«Ack ja!» ropade flickan, «ack ja! tycker han det» skall jag
nog lära mig.»
Man talade således med socknens organist, en ganska skicklig
man, och Theodora spelade nu dagligen på det gamla klaveret, som
så länge stått obegagnadt, och der blott då och då fröken, för att
göra sin bror till viljes, hade hamrat en och annan finsk folkvisa,
eller Savolax jägarebataljons marsch.
Majoren tog sjelf en tjenares skepelse på sig och sökte fram
en fransk grammatika och läste franska för den lärgiriga flickan,
som arbetade bittida och sent, emedan majoren och fröken
försäkrade, att det skulle glädja Ludvig.
«Till nästa jul, vill Gud, kommer Ludvig hem», sade gubben
många gånger, «och då skall han bli glad.»
Huru lätt böjer sig icke qvinnan i hvarje form; hon är skapad
att slingra sig kring mannen som en murgrön och betäcka den
nakna stammen med sina gröna bladvippor. Utan att förlora sin
ejelfkänsla, utan att ett ögonblick försaka sin värdighet, kan hon
linda sina armar äfven kring en brottsling, kyssa hånet från hans
läppar och torka ångestsvetten och förbannelsen från hans
brännande panna.
Så kunde också Theodora offra allt, för att böja sig i den
nya form, man ville gifva henne; hon observerade hvarje blick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
