Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - X. Den döende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Sålt edra barn?» ropade Ludvig och reste sig upp,
öfver-väldigad af fasa; «sält edra barn — hvem är ni?»
»Jag visste val», stammade gubben, »jag visste väl att äfven
du skulle öfvergifva mig — må vara, jag är beredd på mitt öde.»
»Nej», sade Ludvig, «jag öfverger dig ieke; hvilka voro dina
barn?»
»Jo — det var en gosse och en flicka; flickan var den sista
jag sålde; men det var strax innan jag hörde dig predika, och jag
ångrade mig, och det var i ångsten jag mördade — mördade den
som ville köpa henne utaf mig.»
Ludvig betraktade den gamle med forskande blickar, det var
Theodoras far. «Nå» än gossen?» frågade han darrande.
«Gossen, åh det var längesedan, honom lemnade jag till en
lindansare; kanske han brutit ihjäl honom.»
«Barmhertige Gud!» ropade Ludvig och störtade ned bredvid
sängen och döljde sitt hufvud vid den döendcs bröst
«Jaså, du tror då», ropade gubben, hvars sista krafter tycktes
försvunna genom ansträngningen; «således ingen nåd, ingen
försoning för mig, arme syndare.»
»Låtom oss bedja», hviskade Ludvig — »låtom oss bedja!»
Och begge blandade sina böner tillsammans, mördaren och hans son.
»Ångrar du dig, gamle man?» sade slutligen Ludvig; »ångrar
du djupt din synd och dina brott?»
«Ja, inför Gud, det gör jag», hviskade denne.
»Ar det något du önskar, vore det något, som kunde lugna
din sista strid?» sade Ludvig ännu knaböjande. »Gamle man, älskar
du dock dina barn, så som du vill att Gud skall älska oss alla?»
«Ja», hviskade gubben allt mera oredigt och matt» «ja—»
«Dina barn lefva» de lefva begge, de äro lycklige. Gud, den
barmhertige Guden, har gjort hvad du försummat, har varit dem
en fader, och den fadren förskjuter ej sina barn.»
Den gamle brottslingen smålog och dödens glasglans bredde
ett flor för hans blickar, men de bristande ögonen stodo orörligt
fästade på den unge mannen, som låg knäböjd vid hans säng.
Gubben andades tungt. «Är du den Ludvig?» frågade han
slutligen, liksom dödens engel förestafvat honom denna fråga.
»Ja, min far, här är jag», hviskade ynglingen och böjde ner
sitt hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
