Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - XI. Missförstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och uppoffringar kunde göra en menniska till mor åt ett barn,
som hon ej födt till verlden.
Den lille gossen döptes till Frans Ludvig Theodor.
Folket på godset drucko under glädje och sång den lilles
välkomstskål der nere i parken, der inspektoren sjelf var närvarande,
som en glad och treflig värd för alla de underhafvande. Deras
glädjerop, bondbarnens gälla hurrarop för den lilla nyfödde hördes
upp till slottet och in i Theodoras kammare, der hon, klädd i sin
hvita drägt, hvilade på den dyrbara sängen.
Fröken återbar barnet in till modren, och de öfriga gästerna
följde henne tysta och intagna liksom af en innerlig andakt.
Då nalkades Ludvig sängen, der Theodora låg med helsans
rosor på kinderna och den första moderskärlekens milda låga i
sina blickar, och tryckte en kyss på sin systers läppar — sedan
tog han barnet och kysste det och några tårar rullade ned från
hans kinder och föllo på barnets panna.
«Ludvig, gråt ej på barnet», sade Theodora, «du skall ej helga
det med tårar.»
«Ack jo, Theodora», sade presten, «det är glädjetårar, som
falla på den sofvande oskulden. Ser du, Theodora, hämnden går
genom verlden, men efter honom kommer försoningen — det är
försoningen jag firar.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
