Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«God dag, bror Jonsson!» yttrade Ehrnfried och slog sin vän
på axeln
Denne vände sitt rödmosiga, feta ansigte mot den främmande,
tog af sin gamla, svarta kaskett och sade:
«Jag vet inte, min herre, med hvem jag har den äran»
»Känner da ej igen mig?» yttrade Ehrnfried; »känner du inte
igen den gamle Ehrnfried?»
«Ehmfried», upprepade komministern, »ja så, professor
Ehrnfried; ja nu känner jag igen herr professorn. Kors, det var
riktigt roligt att råka professorn.»
»Professor! hvad är det?» sade Ehrnfried, något missnöjd med
sin gamla vän; «vi äro väl bröder, är det icke så?»
»Jo, visserligen», svarade komministern; «men en fattig
komminister på landet — jo, om herr bror tillåter, éå är det en heder för mig.»
»Säg ej så, käre Jonsson; vi äro ungdomsvänner, är det ej så?
Ungdomsvänskap är ju alltid densamma, den vissnar aldrig; vi sade
ju så alltid fordom i vår studenttid.»
»Jaha, det var i den tiden», svarade Jonsson och småskrattade;
«ja hérre Gud, hvad man i ungdomen är en helt annan menniska,
än man sedan blir! — Bror, ursäkta, att jag är så oputsad; om
jag väntat så rart främmande, så skulle jag visst . . . vill inte
bror vara god helsa på inne och taga sig en liten frukost» så god
som man här på landet kan ha det»
crHjertans gerna, Jonsson, kom.»
De begge ungdomsvännerne gingo nu, efter tjugo åra
skils-mes8&, åter .arm i arm; men allt var sig så olikt
Ehrnfried var nu en på lärdomens falt namnkunnig man, hans
skrifter lästes i hela den lärda verlden, på hans skrifbord lågo
hvarje dag bref utifrån, »med artigheter för den frejdade mannen».
Inom sitt fädernesland var han hedrad lika mycket för sin djupa
kunskap, som för sin författareförmåga, och af ungdomen för sin
ungdomliga själ; han hade följt med sin tid, och dertill behöfs ej
’mera,’ än alltid vara ung till själen och anse hela lifvet för en
studenttid. Så snart man ej mer anser sig som studerande, utan tror
sig vara öfver tiden, då går tiden ifrån oss och vi blifva efter.
Detta hade likväl ej Emfried gjort, han var ännu, såsom man,
den gamle studenten, den öppna, redliga, glada menniskan, som
han fordom varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
