Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De fleste menniskor hysa liksom en jalusi till sina egna
förtjenster; om man älskar ett snille för hans snilles skull, en lärd för
hans djupa kunskaper, förefaller det honom sjelf liksom man
beröf-vade hans person något af den käxlek han önskar och efterlängtar.
Vi fordra att vi i alla lifvets skiften, huru vi än förändra
oss, hvilka yttre förmäner vi än sakna eller ega, vi dock skola
älskas af några få utvalda, några som vi kalla vänner. Vi
igenkänna denna djupt rotade egoism, om nemligen en sådau känsla
bör kallas så, äfven deri, att det icke går an för en hustru att
beundra, att vörda, att älska sin man för h^ns dygd, hans snille
och hans talanger — han skall, om så är händelsen, alltid tycka
sig förbisedd och fattig p& kärlek — det är hans person, utan
alla talanger, utan snille och äfven utan dygd, hon skall älska. I
annat fall är det ej kärlek, ty kärleken är ju blind, är ju en
hängifvenhet i}tan annan orsak än en inre likstämmighet, en inre
harmoni, hvars ackorder ännu intet menskligt öra förnummit
Ehrnfried hade således af alla sina gamla vänner blott en
qvar, men han var hans vän endast på landet, men hans beundrare
i staden och inom societeten. «Hade jag», så tänkte han, »kommit
till honom fattig, förskjuten och glömd, då hade han kanske ej
velat kännas vid mig — och likväl hade då, liksom nu, mitt
hjerta svällt af vänskap och min hand med trohjertad
ungdoms-värma blifvit räckt åt honom; han skulle kanske skjutit den
tillbaka, han hade ej velat kännas vid en vän, som ej haft mera att
erbjuda än bara vänskap.»
Han yttrade äfven en gång detta till Gyllenstråle. Hans vän
smålog! «Du gör mig orätt, Ehrnfried», sade denne, «så var ej min
mening; men jag ville göra dig äfven till vän med alla de andre;
de känna ej ditt hjerta, men de känna ditt snille; jag ville låta
dem börja med snillet, det är ett af utanverken till själens
fästning, der hjertat sitter midt uti; man måste först öfver vallarne
innan man kommer in.»
«Du hade rätt», sade Ehrnfried, «men —»
«Men», fortsatte baronen, «du är och förblir i alla dina dagar
en student»
«Ja, Gudi lof», svarade Ehrnfried och hans blick strålade af
fröjd; «jag är ännu student till lif och själ och lefver bland
studenter, för att bibehålla själens ungdom in i ålderdomen.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
