Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i08
•Neej, neej, ingalunda, hm hm, det betyder för altaret ock—»
»Ja, jag förstår», afbröt Amelie, «för altaret och tronen?»
«Hm hm», mumlade prosten n&got förlägen; «inte så precist
det heller, fastän meningen är densamma: det betyder för altaret
och spiseln, ordagrant öfversatt.»
»För spiseln», skrattade fröken; »det der vackra latinska
ordspråket måtte således datera sig från någon gammal hushållerska.»
Yi skrattade alla åt infallet.
»Men», återtog hon, »löjtnant Werners utseende antydde svårmod;
han är dock ung. Att då vara svårmodig är just icke så vanligt.»
«Betyder ingenting», invände prosten, »utseendet bedrager. Jag
hade en bror, han är nu död, salig menniskan, men han hade ett
mycket ängsligare utseende än denne löjtnanten, och likväl var det
just en vildbasare, salig bror min. Det fick jag nog veta af, då
jag nyss fått pastoratet; jag fick betala en borgen — med ett ord,
utseendet bedrager.»
Jag blef verkligen något het om öronen åt prostens förnyade
«utseendet bedrager». — Sådana perukstockar äro också framme i
tid och otid med sitt praktiska förnuft; man kan väl också icke
tänka sig något mera opassande än att stå midt framför en ung,
skön flicka och predika om att utseendet bedrager.
Löjtnant Werner hade snart uträttat sitt ärende och
landshöfdingen infann sig med sin stereotypiska, milda blick och sitt
leende, midt ibland oss. «En intressant ung man», sade
landshöfdingen; «ni skulle hört med hvilken ifver han yrkade på att
komma öfver till Finland för att offira lif och blod för den goda
saken. Skada att man ej kan få förhyra något fartyg eller
sam-manskaffa proviant. Landets tillgångar äro uttömda, det stackars
folket förmår ej mera.» Få detta sätt fortsatte landsfadren ett slags
underdånig jeremiad till dess vi åtskiljdes.
Då jag kom ut i staden, uppsökte jag den raske löjtnanten.
Vi blefvo snart vänner, kanske derföre att våra lynnen voro så
skilda: han var sorgsen, jag lättsinnig, han tystlåten, jag deremot
pratsam och upprymd. Werner berättade mig, att oaktadt
landshöfdingen på heder försäkrat att fartyg för öfverfarten omöjligen
kunde anskaffas, hade han redan förhyrt ett sådant ibland de många
som lågo utan frakt i hamnen; och dessutom hade flere af de mest
ansedde borgarne erbjudit nödig proviant på stadens bekostnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
