Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu sitta. Det föreföll deri arma flickan liksom skulle den fattige
gossen, som hon höll af, redan fallit för svärdet; hon tyckte att
allt var så tomt, så - betydelselöst, och det enda som tröstade henne
var bön till den heliga jungfrun. Så föll Elin i ett tyst svårmod
och bleknade allt mer och mer om kinden; det var en röd ros
som blifvit hvit, emedan hon lefde i mörkret; ty sorg och mörker
bleka rosorna, men glädje och solsken göra dem röda.»
«Eörgäfves bad hon inför Mariabilden i klosterkyrkan om frid
i sitt hjerta, förgäfves väntade hon en tröstande blick från den
heliga jungfrun; ty då hon slutat sin bön och såg upp till den i
gyllene skyar sväfvande bilden, hade denna samma leende på sina
läppar, samma stela ställning som förut; och så oupplyst var den
tiden, och således äfven Elin, att hon trodde, det träbilden skulle
kunna gifva henne ett tecken, att den heliga jungfrun hört
hennes bön.»
«Denna tro gjorde Elin änAu mera svårmodig än förut. En
afton, det var just i solnedgången, satt Elin försänkt i djupa
tankar här vid fallet och tänkte på sin älskling, på den heliga
jungfruns vrede, på jord och himmel; ingenstädés fann hon tröst. Då
föll hon på knä och sammanknäppte sina händer till en innerlig
bön; bönen var lång och brinnande. Men se, då hon, efter sin
vana, efter slutad bon kastade blicken uppåt, stod den heliga
Guds moder framför henne här i dimmolnet och utsträckte sina
armar mot den gråtande flickan. En strålkrans af alla regnbågens
färger flammade kring jungfruns hufvud, der hon, buren af
osynliga vingar, sväfvade öfver djupet. Elin utsträckte sina armar och
ropade: »Heliga Guds moder, tag mig i dina armar, fräls mig
arma, förskjutna barn!» och den luftiga bilden sträckte sina armar
mot flickan. «Jag kommer», ropade Elin utom sig, «jag kommer
till ditt hjerta, moder, gif mig ro och frid!» Och nu störtade hon
med utsträckta armar in i dimman. Helgonbilden var borta, men
Elins bön om ro och frid blef uppfylld, ty der nere r strömmen
flöt några ögonblick derefter liket -af en flicka, klädd i den hvita
noviciatdrägten. — Så fick Elin frid!»
Clara slöt sig rysande intill Gustafs bröst och gret, gret några
barnsligt bittra tårar öfver Elin.
»Gråt icke, Clara», sade han tröstande, »gråt icke; detta hände
för flera hundrade år sedan. Men, söta Clara, Om du vill, skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
