Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en Söndag deHefter, då friherrinnan gjorde sin andra
vallfart till Werners graf.
«Der var då mullhögen, här sofver han sin djupa sömn, äfven
jag skall en gång träffa honom, den in i döden trogne», hviskade
friherrinnan, då hon nalkades grafven. Det var en nyligen
uppkastad mullhög, ingenting mera; men på mullen växte en blomma,
det var en vild pensée, som stod der kämpande med höstvinden.
«En blomma», hviskade Clara, «och just denna, en blomma, det är
från honom; tack, Werner, tack, gode Gustaf, vår kärleksblomma
lefver ännu, blommar ännu på grafven med sina Svenska färger;
tack, du gode ande, som försköts af ditt jordiska fosterland, du har
nu funnit det rätta fosterlandet der uppe.» Och Clara bröt
blomman och gömde den vid sitt hjerta som en dyrbar relik. Småle
icke, gäckas icke med den åldriga som ännu älskar; det är en
jordisk kärlek, ty älskaren sofver i mullen, — men hans vänliga ande
är hos Gud. Penséen har vissnat, men till våren växer det nya
upp igen på grafven; död och lif, förstörelse och förnyelse är
naturens lag; men Gud och kärleken lyda den icke.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
