Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädgården. Den hade ej vunnit derpå; häckame hade förvildats,
gångame blifvit gröna, det lilla lusthuset var nästan forfallet, tomt
och ödsligt Allt var förändradt; blott den gamla klockan hängde
ännu qvar.
Det var vid denna tid jag såg gubben. Det var nu han s&
vänligt inbjöd ortens barn i sin lilla studerkammare; det var nu
han med sådan blind ifver störtade sig in i sina studier, som blott
ledde till förvillelse; men han skulle med något betäcka såret i
sitt hjerta. Han sökte genom; naturens studium, huru ofullkomligt
det än var, nalkas det rike, der hans Johannes lefde, der hyv»
Johannes väntade på sin gamla far.
Friherrinnan, den fordom så lyckliga Johanna, var nu ett
allvarligt fruntimmer. Äfven hon drog omkring sig ungdomen och
bildade en flickskola, der hon sjelf åtog sig en lärarinnas kalL
Ofta gick hon ned till mäster Petrus i hans koja och talade med
honom om Johannes, om den ädle ynglingens barndom, om hans
lekar och hans nöjen. Bon genomgick med den gamle en hel
bamaålder och lefde på nytt i det förflutna, liksom hon hoppades
att lefva i det tillkommande med sin Johannes.
«Det är märkvärdigt», sade gubben en gång till friherrinnan,
«det är märkvärdigt, se har hennes nåd: den 3:dje Oktober böljade
dödsklockan att ringa — och se här nedanför — ser hennes nåd,
det är något illa. skrifvet, ty jag gret den gången som ett barn
och der kommo tårar i skriften, men der står: denna ringning bådade
för min son Johannes, liksom han tillhört den högfriherrliga
slägten — ser hennes nåd, det var ju högst märkvärdigt»
Då l#de friherrinnan handen hårdt på sitt hjerta för att liksom
döfva den orolige anden derinne och sade: «Ja, mäster Petrus, han
hörde till slägten, jag känner det har.»
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
