Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Far och Son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han vanligen var, lika häftig var han om han tyckte något vara
rasande, och då var tecknet alltid att han vred på sina mustacher
och svor, så att verlden hade förgåtts och himmelens stjernor fallit
ned, om hans vackra böner blott blifvit uppfyllda till hälften.
Då var det ej just rådligt att träffa ut för honom, om man
icke, som ej var så synnerligen svårt, kunde afleda hans vredes
ström med ett infall; ty den gode öfversten var aldrig närmare
att skratta, än då han var som häftigast, och det tycktes som om
hans många svordomar ej vore till for något annat, än att genom
dem liksom taga fasta på att han var riktigt ond, så att folk
skulle veta det.
Goda, lättretliga och lättförsonade menniskor svärja vanligen
mer än de som ega förmåga att hata eller fatta verklig vrede; de
gripa till dessa förskräckliga termer mera for att synas riktigt
hederligt ondp, än derföre att de verkligen äro det.
Han hade ett enda barn, en son, som efter sin stamfar hette
Thorsten, en rask, glad yngling, och blott en föryngrad upplaga
af sin far, god, lättsinnig och häftig, men dessutom olycklig nog
att veta, att han var en rik mans son. Detta hade ej varit
händelsen med fadren, som mottog sitt arfvegods skuldbelastadt, och
från barndomen aldrig hade hört annat än penningebekymmer i
fadernehuset. Han hade således, i motsats med sin son, på nära
håll sett hvad det vill säga att vara fördjupad i skuld, och han
blef derföre sparsam redan som yngling, först af behof och sedan
af vana.
Det var året efter sedan Berndt Willner hade rest till
Ostin-dien, för att upptagas af sin farbror, en sommardag, då på ömse
sidor om sjön både på Thorstensholm och på Stillinge prostgård
samma ämne omtalades. Öfversten gick med häftighet fram och
tillbaka i stora salen och vred sina mustacher, han var nemligen
mycket ond, och föremålet för hanä vrede var unga Thorsten, som
så godt han kunde följde sin far fram och åter på marschen.
Ändtligen stannade gubben, strök med bister uppsyn sina grå
mustacher och slog armarne i kors öfver bröstet. Så stod han
länge och betraktade sin son med vredgade blickar; ändtligen bröt
han tystnaden: «har man väl hört på maken, en sakramenska thé*
vattensfänrik — åh min Gud och skaparet — ja, pojke, slå ned
flickögonen och stå och skäms så officer du är — gå och fria,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
