Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rymmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfversten gick, och flera långa timmar satt gamman der inne,
försänkt i bon och tårar. «Jag bedrar min egen Gustaf», sade
bon, «han har aldrig bedragit mig — jag har förbannat mitt
barnbarn, han har aldrig förbannat mig — nu i sin nöd flyr han till
mig och ber mig ej förråda sig —- och jag lofvar honom att
bedraga hela verlden, dölja honom, smyga honom undan lagen,
som är stiftad af menniskor for att skipa Guds rättvisa. ‘— Jag
känner att jag syndar — men, Herre, förlåt, jag är svag och kan
ej förråda mitt eget kött.»
Småningom lugnade hon sig, och då natten kom, släppte hon
ut sin omklädde skyddsling.
«Farmor, välsigna mig innan jag går», sade ynglingen, hvars
veka lynne ännu ej tillhårdnat, oaktadt alla bemödanden från
la-games sida voro gjorda att förhärda det; ovälsigna mig!»
Och gumman höjde sina händer mot himlen och välsignade
honom.
Några ögonblick derefter var han ute och smög ifrån gården,
och i sin ficka hade han sin farmors hela sparpenning; ty den
stoppade hon på honom då han gick.
«Gud skydde det arma barnet», suckade gumman, «Gud skydde
honom för förföljelser, om det blir bättre med honom och om
hans hjerta förbättrar sig. — Kom tillbaka då du försökt dig sjelf
och verlden, men kom ej, förr än du är saker på dig sjelf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
