Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nemligen i en tat ring vid sidan af gångstigen och solade sig, och
or midten af ringen stack han app sitt platta hufvud med den
svarta, klufna tungan, flämtande i den varma luften efter svalka.
Hennes ögon häftades stelt p& odjuret, hvars slingrande hala
svällde, och på hvilken två gula fläckar, som liknade ett par
glasögon, nu* kommo fram.
Hon märkte denna förändring och att ormens små grönbruna
ögon böljade tindra, då hon hörde kojans dörr slås igen och Berndts
steg prassla i det vissnade gräset.
Hon ville varna, hon ville skrika till, men hon fann, att då
hade Berndt desto säkrare störtat i förderf vet, emedan han skulle
framskynda. Hon teg, men ångestsvetten perlade på pannan, och
dödens blekhet spridde sig öfver hennes ansigte; hon tyckte sig
nära att falla i vanmakt af fasa och oro.
Berndt hade tankfull stannat vid hyddans dörr; först efter
några minuter liksom vaknade han ur sin dvala och gick
långsamt och med nedsänkt hufvud framåt.
Med spänd, fasansfull väntan, såg Betty honom komma; ännu
ett steg, och på den drömmande vandraren kastade sig den
smygande ormen, ooh slog sina bugter kring hans ben och letade efter
någon bar fläck, der hans gift kunde komma in i blodet. Berndt
försökte att, som ormtjusame i Hindostan göra, fatta djuret om
halsen, men han hade knappt hunnit att lyfta handen, för att
skydda sig för bettet och bemäktiga sig sin dödsfiende, förrän
odjurets rörelser afbrötos bch Berndt såg Betty hållande med
begge sina svaga händer om djurets hals.
«DuI du häri» sade han och grep med sin jemhand utanpå
hennes. «Låt mig gripa tag i ormen.»
Detta lyckades, och några ögonblick derefter låg ormen med
krossadt hufvud.
«Bettyl» sade Berndt, «du vågade ditt lif för min skull.»
«Tala ej derom», skyndade flickan orolig. «Är du sårad, låt
mig se på dina händer, låt mig se på ditt ansigte; der, der? Nej,
Gudi lof. Nå der? der är en rispa — nej, det är ej ormbett. Ack,
Berndt 1» ropade hon, «du är räddad. Berndt, Berndt 1 nu skola vi
aldrig mera skiljas.» Hon kastade sina armar kring ynglingens hals.
»Förlåt mig, Berndt, förlåt mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
