Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Nej, Hedda; men vet du, när jag rider hit ut och sitter i
mina funderingar, sä vaknar jag hastigt och liksom spritter till,
då jag får se spiran på Stillinge klockstapel; jag tycker liksom
jag vore en fågel, som blifvit instängd i ett rom och otaliga
gånger slagit sitt bröst mot rutorna, då han vid ett förnyadt försök
råkar på ett öppet fönster, och på en gång känner sig fri. Så
är det med mig, Hedda; och, som vanligt, ett barn har öppnat
fönstret for den fångne, och detta barn är dn, min snälla unge,
du sjelf; de gamle, vet du, ville gerna Skrufva luckorna till, midt
på ljusa dagen, för att hålla fågeln inne.»
«Men hvad roligt kan herr Adolf ha här?» frågade Hedda
oskuldsfullt. »Om herr Adolf gick i trädgården, eller på jagt med
Thorsson, så kunde det så vara; men att sitta inne hos mormor
och mig, kan inte vara så särdeles.»
«Tror du det?» frågade Adolf, och fattade flickans hand, »tror
du det? Ack, Hedda, du vet inte hvad jag behöfver; fastän»,
tilläde han hastigt, «lika godt, jag får vara nöjd.»
Imedlertid blef Hedda så småningom stora flickan, och hon
fann instinktlikt, att hon ej mera var barn, att det ej gick an,
att hon satt ensam med Adolf och talade så utan förbehåll efter
sitt hjertas diktamen.
Äfven Adolf hade på en vinter förändrat sig mycket: ty
ynglingens utveckling sker ibland plötsligt, liksom vissa blommor,
hvilkas knopp på en gång öppnas, så att kronan blir bar, då deremot
andra blott småningom undantränga omhöljet och blad för blad
sticka fram i dagen. Blomfodret på hans lynne hade sprungit opp,
och en skön blomma hade skjutit fram; men i kalken låg der en
mask och kronbladen voro redan anfrätta innan de kommo i ljuset.
Det var således ej mera samma yngling, som förut; hans
ansigte hade blifvit blekare, hans blick liknöjdare, och hans sätt att
vara hade förlorat sin förra spänstighet; det poetiska elementet,
som hos honom och hos de fleste sprider sitt skimmer kring
ynglingens tankar och ord, hade upphört.
Hans uppmärksamhet for Hedda fortfor dock, men den var af
halt annan art än forut; och sjelfva mormor Lind, som visst icke
öbeerverade på karakterer, utan tog dem som de framställde sig,
kände dock på sig, att ynglingen ej hade samma kraftigt
uppspringande barnasinne som förut, och hon blef i samma mftnnpp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
