Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett spegelglas, ooh han har intet ondt tänkt; hjelp mig han,
Thorsson.»
«Ja, Thorsson, bed for mig», sade flickan och betraktade
ynglingen, som med nedböjdt hufvud och blodrödt ansigte satt der
med de sammanknäppta händerna hArdt pressade mot hvarandra.
•Alla äro vi syndare inför Herran», afbröt gumman Lind det
besynnerliga samtalet; — «men huru stor eller huru liten synden
ock är, sä fä vi nalkas Gud med tro och förtröstan och kärlek
och hopp. Se upp, Thorsson», fortfor gumman med nästan
befallande ton, «roch hoppas p& Herran; ditt brott är dig förlåtet, din
änger har renat dig. Ja, Thorsson, så ren är ej jag — nej, nej
på långt när inte som du. Sätt dig ner åter, Hedda, och läs
mera, läs mycket, läs länge och hall balsam i våra hjertan.»
Hedda lydde, och den lilla församlingen hörde på i stilla
andakt till sent på qvällen.
«Mormor blir sjuk, om mormor är längre oppe», sade Hedda
ändtligen, när den gamla syntes trött.
Andra dagen ringde klockorna samman, och barnen stodo i
tvenne led på kyrkovallen och väntade på komminister Willner.
Ändtligen kom han med sin gumma vid sidan, och bakom
honom gick hans måg, Gustaf Hellmer, med sin unga hustru.
Alla bugade sig för den vördnadsvärde presten, som med
kärleksfullt allvar blottade sitt hvita hufvud.
Man kan ej se något skönare än en sådan Herrans tjenare,
då han högtidligt och allvarligt går upp i templet mellan den
vödnadsfullt bugande mängden; det är som om en religionens och
sanningens sommarflägt på en gång böjde det himmelska sädet,
det mogna så väl som det nyss uppsprungna, då ung och
gammal böjer sitt hufvud för ordets förkunnare.
Nära dörren hade gamle Glans tagit sin plats. Ginge man
endast genom ödmjukhet in i himlen, så skulle denne man vara
säker att inträda der; ty i sanning, han ansåg 8ig ej värdig att
träda fram i templet och bedja Gud, utan stannade alltid
bort-gömd i någon vrå; det var ett ödmjukt sinne under en grof, en
förderfvad yta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
