Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ätt den olyckliga historien icke kan tystas med hvilken uppoffring
som helst. När penningen hämnas, utsträckes hämnden i evighet.»
«Stackars Hedda!» sade Berndt, ((stackars Hedda! vi skola
helsa på henne, vi sköla fora henne hit.»
«Nej, Berndt, du misstar dig åter; Hedda behöfver icke mera
än blott några ögonblick suga kraft ur sin flickas ögon, då är hon
lycklig och lugn en lång tid. Hon är som ett öknens träd, som
midt i torra sanden och ur den brännande luften suger vatten,
nog att förfriska den som skulle digna af törst. Blott^då och då
skall hon återse sin flicka; men ej mera. Utan henne skulle hon
ej klaga, men hon skulle dö.»
Det är ett gammalt ordspråk, att man gerna lyder, då man
får göra det man önskar’; så var det äfven här.
Hedda hade fattat den öfvertygelsen, att hennes barn skulle
räddas från skammen, om hon ej mera vistades hemma hos
modren, utan uppfostrades af andra, som sorgfälligt dolde hennes
slägtforbindelse. Hon insåg icke genast omöjligheten af denna
plan, men fann den snart, då Betty med systerlig vältalighet
bevisade henne, att Anna gerna kunde återse och älska sin mor, att
det var syndigt att slita naturens band, äfven om man menade
aldrig så väl dermed/ Med ett ord, Hedda blef öfvertygad, men
bad dock att Anna skulle uppfostras hos Willners; «hos mig lär
hon sig ej annat än att gråta», yttrade hon med ett sorgligt
småleende.
Hon begärde också att flickan skulle få Willners namn. «Det
är ju dock hennes rätta namn», yttrade hon, «och när en gång jag
är död* kan det gagna henne, att ingen anar att hon är dotter
till den olycklige Johan Lind och Hedda Glans, den fattige dag*
lönarens barn.»
Willners gingo in på allt, öch Hedda kom således då och då
till Bagnarsdal. Med ett slags blygsel satte hon sin flicka i sitt
knä och smekte henne; men ur barnets glada ögon hemtade hon
dock åter mod och hopp och tålamod och förtröstan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
