Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jemnbredd med andra, man uppehåller sitt eget värde och känner
sig sjelf belåten.»
Adolf Fänger lutade hufvudet i handen. Ändtligen sprang
han upp som en rasande och sade, krampaktigt knytande handen,
och med de djupliggande ögonen stirrande framfor sig:
«Det är afgjordt, ja, allt eller intet; blott en förnedring till,
intet meral — Men», böljade han åter, «hon är dock min mor,
jag har sårat henne djupt, hon har närt en orm, ja, så är det,
en orm vid sin egen barm; hon har förbannat mig sedan. Hvar-
för förbannade hon? är hon hård? nej, nej det är hon icke; men
hon vågade inte välsigna mig; nu, nu, när jag är olycklig, när
jag ber, när jag bönfaller, skall hon höra mig och åter ta mig i
famn och hålla af mig, som då jag var liten. Ja, det skall hon.
Men det är förödmjukelse, dock — fastän, likgodt, jag skall
återfå hennes kärlek.»
Så vacklade Adolf Fänger mellan förtviflan och hopp, mellan
förakt och kärlek för sin mor. Stackars yngling! de präktiga
rummen voro ödsliga som en graf.
oGiggen är framme», yttrade betjentgossen, i det han kom in.
«Jaså, tag ner min kappa», sade Adolf vårdslöst och ref
sönder det erhållna brefvet, som innehöll en gammal väns
försäkringar om sin eviga vänskap i allt, utom i penningaffärer.
Ännu några ögonblick stod patron Fänger junior midt på
golfvet, ändtligen flög liksom ett bittert hånlöje öfver hans ansigte,
och han gick ut och satte sig i giggen, — klatsch, den ystra
hästen ilade utåt gatan, ooh de fattige, som tittade ur sina mörka
fönster, sade: «den der är ett lyckans barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
