Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han var död och som straff vistades i ett rum mellan himmel och
helvete. Adolf Fänger var, då han talade vid läkaren, till och
med satirisk och gäckades med sin egen belägenhet, som han
ansåg denne dela. Då han talade med Hedda, var han lugn, glad,
fridfull, som ett barn, och lydde henne i allt, som ej direkte stod
i beröring med hans hufvudtanke; men då modren inträdde, reste
han sig opp och ropade: vik hädan 1 och tycktes vilja falla i raseri.
Då hon åter aflägsnat sig, blef han lugn och 9ade: «Det är
en lycka, att jag kan skrämma djefvulen; han vet huru gerna jag
vill se min mor och få hennes välsignelse, och derföre tar han på
sig hennes skepnad, den illistige fienden, men jag ser klorna ooh
aktar mig for hans välsignelse; då är det bättre, att vara
förbannad af sin egen mor.» Han omtalade dock så ofta sina skulder
och halsjemet, som han smugit sig undan, och att hvarje revers
brände på själen som ett eldkol, att både läkaren och Hedda
trodde att detta var hufvudidéen af hans galenskap eller utgjorde
det centrum, kring hvilket hans tankar i Garthesianska hvirflar
dansade. Denna uppfattning meddelade de patronessan; hon föll
i djupa tankar.
Nu först böljade hon klart inse, att det var hennes förvända
nppfostringsmethod, hennes högmod och fåfänga och hennes blinda
förtroende på penningens allmakt, som gifvit Adolfs öppna och
sjelfständiga karakter en missriktning och bestämt banan på
hvilken han fortsatt, ända till dess han föll i förtviflans afgrund; ännu
en dag förut hade hennes fåfänga kufvat hennes bättre känsla och
tvingat henne, som då en röfvare tvingar en poltron att mörda,
att förskjuta sin son och vägra att höra hans sista bön.
Denna tanke klarnade allt mera, och ångren grep med sin
kalla, jemhårda hand om hennes hjerta, så att det darrade liksom
den lilla fogeln, som gossen löser från «spränklan» der han blifvit
fångad. Hon fann sig befriad från ett band, men liggande i
handen på olyckan.
«Det är således hans affärer som skola redas», sade hon vid
sig sjelf; «det är således detta jag måste göra; nå väll det är
också det enda jag förmår göra.»
Patronessans karakter hade alltid varit energisk och bestämd,
den bibehöll sig äfven nu sådan, och hon beslöt derföre göra allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
