Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett Ostronkalas.
1 staden hade ryktet förkunnat — och hvad förkunnas icke i
en småstadP — att mamsell Skarpmesser ffttt sig ett par trän ost*
ron, delikata, nära nog lefvande, och sä lefvande, att öfverstlöjtnant
Eackelhane försäkrade att han ätit en, som ordentligen pipit
mellan hans tänder; med ett ord, högst delikata ostron* Han blef
således öfvermåttan glad och belåten, den hedersmannen, d& herr
notarien Tåsselström, som genom vän och väns vänner blifvit
kallad att varda litterat rådman i staden, i stället för det sedvanliga
rådmanskalaset, bjöd till en liten frukost hos mamsell Skarpmesser,
hvarvid imedlertid var att märka, att frukosten började klockan
elfva, och stadens damer voro bjudna på kaffe klockan fem på
eftermiddagen, emedan frukosten vid den tiden kunde anses nätt
och jemnt vara slutad.
«Det var ett herrligt påfund af vår redliga vän Tasselström»,
sade öfverstlöjtnanten nu, »då mamsell Skarpmesser fått in ett par
trän ostron, direkte från Götheborg, ostron från ren blålera,
mogna och feta. Gud låte blott gumman kunna bryta dem med smak,
illa brutna ostron äro en horrör.»
^Visserligen, visserligen», pustade assessor Melon, »visserligen,
det är odrägligt; åh jag hoppas att gumman kan sin sak; man
åt ofta, som bror mins, ostron hos salig Fängers, präktiga ostron.
Jag mins på mina fem, nära nog, hvar gång jag ätit ostron, ty
det har alltid varit min delice.»
»Ja, det är sannt, hon känner sin sak», yttrade
öfverstelöjtnanten, »det är sannt; åh ja, Fängers hade ändå ett rätt godt
bord, och så länge gubben lefde, så gick det bra, ty det var en
stor skälm, honom oförtalad på hans döda mull. Apropos, bror,
den der vackra grafvården, som han, galning till son, reste på
grafven, var verkligen något oförskämd: «Här», står det, »hvilar» —
ja namnet, hm, «genom flit och idoghet» — jo, jo, idog var han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
