Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väfstolen hade tystnat, pastorskan och flickan sutto der uppe
midt emot hvarandra, utan att klaga, utan att säga ett ord —
men deras bleka ansigten och den stillastående blicken visade, att
de begge kämpade med en våldsam, ännu deras själ öfvermäktig
känsla. Slutligen bröt modren tystnaden och sade: «Detta tar
lif-vet af pappa, låt oss gå ner till pappa»; och likasom smärtan på
en gång brutit sina dammar, började hon att gråta. «Kom, Lotta»,
snyftade den goda gumman, «låt oss gå till stackars pappa.» När
de kommo ned i flygeln var dörren stängd och nyckeln ur, men
de hörde pastorn gå derinne med starka steg; hans hustru intogs
nu af en verklig ångest, så hade ännu aldrig hennes man uppfort
sig, ännu aldrig hade han stängt in sig. Tusende förvirrade
tankar korsade sig genom hennes hjerna och nästan i förtviflan
bultade hon på dörren och ropade: »Öppna, pappa, det är blott jag
och Lotta.» Den sorgsne vandraren stannade och gick bort för
att torka ögonen; han till och med badade dem med kallt vatten,
så att de ej skulle se röda ut, ty så djupt blygdes den gode
mannen öfver att han låtit en passion taga öfverhand.
Ändtligen öppnade han och hans hustru störtade in likasom
hon väntat att se honom döende. Men pastorns höga gestalt
tycktes henne högre och mera vördnadsbjudande än vanligt, han stod
der allvarlig och stolt framför henne, likasom han med sin blick
velat säga: se, mor, jag har värderat jordens glädje sedan den
gått i bitar, och jag har funnit att den endast var en skor lera,
hvarpå man satt förgyllning; jag känner nu dess inre halt och
trampar på spillrorna af min sällhet, liksom ett barn som trampar
sönder en leksak, hvilken det föraktar. Hans hela utseende
förrådde en menniska som kämpat med sig sjelf och segrat, och så
var det äfven; men det var ej egentligen själsstyrka som på en
gång besegrade känslornas öfversvallning, det var gubbens lilla
fåfänga att ej synas ur jemnvigt, som bringade honom till jemnvigt.
Om vi alltid undersökte orsakerna till rörelserna inom vår själ,
hvad det är, som ökar dem eller kom kommer dem att stanna, så
skulle vi i de flesta fall finna, att det är småsaker, och att de
stora ej göra hälften den verkan som det lilla, då det faller på
den rätta punkten i vår själ. Det fordras så litet att
sönderspränga en menniskosjäl, eller att upprätta henne, likasom det
blott fordras ett hår mellan kläppen och malmen för att spränga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
