Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag spelar med den och den, liksom man fordom sade: jag var
vän med den och den. Upplöser man likväl begreppet, skulle det
heta: den och den ansedde mannen nedlåter sig att vilja preja
mig på penningar och jag högmodas öfver att vara offret. Detta
är i det närmaste sanningen, huru man än vill öfverskyla saken
med att det brukas så, med förlägenheten om ämnen för samtal
och nöjen i sällskapslifvet. Spelpassionen vittnar, huru man än
uttyder det, om en tomhet i hjernans eller hjertats kamrar, en
tomhet, som ofta nog finnes hos lärda menniskor, men aldrig hos
goda, ett behof att herbergera den husville anden i spelpassionens
baracker, då passionerna uppbränt hjertat, staden der han skulle bo.
Jung omtalar i sina skrifter ett spöke, en fördömd ande, som
uppenbarade sig, och då han läste i en bok genombrände bladen
med sina glödande fingrar. Det finnes många sådana fördömda
andar, som bränna allt hvad de vidröra och bland dem är spelaren
den farligaste, den lömskaste, den förste vännen och den förste
fienden, som hånar sitt offer. Detta är spelaren sådan han är då
han gjort detta sällskapsnöje till ett handtverk, då han
systematiskt insnärjer sina offer, suger från dem hjertblodet och skrattar
åt deras dödsvridningar eller deras fäders förbannelser.
Georg Åkerlind hade lemnat akademien och gått in i ett verk
i Stockholm. Det var en kraftig och skön yngling, ren och
oför-derfvad när han kom dit; men han hade ett öfverspändt lynne,
ett begär att utmärka sig, som brände på hans hjerta som en
tärande eld. Ett sådant lynne utbildar sig lätt hos ynglingar, som
snart och genom ett godt hufvud arbetat sig ur fattigdom och
betryck, som se att synkretsen vidgar sig och tro att alla
svårigheter på en gång äro öfvervunna; de störta då framåt och kasta
utränningen till en hel framtids väf; de skola glädja sina föräldrar
och göra lycka, ej för sin egen, utan för deras skull.
Så åtminstone tänkte Georg. Han arbetade natt och dag för
att kunna visa sin gamle far, att han till trots för sin fattigdom
skulle gå långt på ärans och lyckans bana.
Bland sina vänner räknade han äfven en ung baron Wilde.
Det var en yngling med bildning, men han kände ej denna
hjertats innerlighet, utan hvilken vänskap ej kan vara till. Men den
unga baronens far var en inflytelserik man, och Georg trodde att
han med tiden skulle kunda påräkna den gamle baronens beskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
