Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Undantagsstugan och lilla Txiaxum.
Komminister Åkerlinds enka bodde nu i sin lilla
undantags-byggnad på Witomta stombemman. Det var en bortgömd
envåningsbyggnad, rödmålad med hvita fönsterposter ooh små rutor.
Der-inne var så snyggt och så smånätt, i synnerhet i
förstugukamma-ren, ett litet rum fullt af blommor liksom det varit ett orangeri.
Der bodde ma bonne, som hon alltid kallades allt ifrån baron
Stålskölds föräldrars tid. Det var en god och älskvärd gumma
den beskedliga ma bonne, ett gammalt franskt fruntimmer. Detta
yir allt hvad man kände om hennes lefnad. Ma bonne hade
flyttat till fru Åkerlind i stället att flytta tillsammans med de öfrige
pensionärerne på Helleby, som kommerserådet låtit inpacka i ett
par tomma dagkarlsstugor på egorna. Ma bonne kunde ej trifvas
der, hon ville ha sitt rum för sig och kom således snart öfvereas
med Lottas mor, att dela hennes enslighet och lefva af den lilla
pension, baronens far anslagit åt henne.
Det fanns väl knappt tvenne menniskor, som voro hvarandra
så olika som de begge gummorna, men också få som höllo så
hjertligt af hvarandra. Gumman Åkerlind var en rättfram ooh glad
menniska, men utan egentlig bildning. Hon hade väl fyllt sitt
lefnadsmål att lyckliggöra en fattig komminister på landet; men
skulle slagit sig illa ut om hon varit placerad i andra än de enkla
förhållanden, hennes ställning som presthustru hade med sig. Hon
fann ett verkligt nöje uti att hafva tusende små bekymmer, som
tillhöra en flitig husmoder, men hon njöt också af en mängd
saker, som ej skulle väckt uppmärksamhet hos en annan. Huru glad
var ej gumman då randningen i ett tyg tog sig väl ut eller om
ljusstöpet lyckades; också underlät hon aldrig att skratta rätt
hjertligt, då hon stöpte ljus, på det att de skulle brinna klarare. Hon
var för öfrigt temligen skråckfull, hade underliga idéer i många
ting, iakttog en mängd försigtighetsreglor som andra anse alldeles
onödiga, och förstod sig till och med något på sympathikurer.
Hon var, med ett ord, sådan som hennes inskränkta erfarenhet
och ett lifligt naturligt förstånd gjort henne. Hon var hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
