Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och grammatikor; men språkens anda, det lefvande, det
karakteristiska, det, om man så får säga, personliga hos ett språk, fattade
han aldrig, lika litet huru nära ett folks historia är förknippad
med dess tungomål och framstegen af dess bildning representerad
genom förenklingar i språket.
Biand motsägelser här i verlden är också den, att tvénne
varelser, som tillsammans dela olyckan, i synnerhet fångenskapen,
aldrig äro ense; tvenne foglar i en bur hugga hvarandra beständigt,
tvenne möss i en råttfälla slåss på lifoch död, och tvenne fångar
i samma fängelse äro sällan vänner, utan förbittra hvarandras lif
med ovänskap oeh bitterhet. : Det är beklagligen ofta samma
hållånde mellan gamla informatorer och guvernanter; ju tråkigare,
ju mera fängslade af sitt herrskaps nycker de finna sig, desto
ifri-gare äro de sysselsatta med ätt plåga hvarandra och smågnabbas;
om hvad, veta de ej så noga sjelfve, men gräla skola de.
Lotta hade ej ännu känt bojan trycka nog hårdt, för att vilja
gräla med magister Dræggel; men magistern deremot hade knappt
sett guvernantens blomstrande figur, förr än han förargade sig in
i själen och föresatte sig att hålla henne på distans; ty han
misstänkte öfvermåttan sådana nippertippor att vilja drifva spektakel
med hans värda person, och hade dessutom i sina goda tjugu år
legat i delo med guvernanter, allt sedan den första, en viss
mamsell Zippzig af tysk extraktion, men som jag för öfrigt ej känner
mer än till namnet, gifvit honom en stor korg och sagt honom
mycken «försmadelse». Med den korgen var det också afgjordt,
att magistern för hela lifvet fattade ett anständigt ungkarlshat till
qvinnokönet i gemen och guvernanter i synnerhet, och ännu mer då
de voro rödblommiga, hvilket bevisade att de voro «yrhättor och
inbilska qvinspersoner», som magistern älskade att uttrycka sig.
Magister Dræggel företog sig således att noga observera
fienden; hans matta grå ögon sutto under de yfviga ögonbrynen och
vaktade liksom utposter i sina skyllerkurar, och redan första
middagen hade magistern åtskilligt att lägga på minnet. Guvernanten
hade skrattat en gång, tappat gaffeln en gång och lemnade tre
brödsmulor på duken. Magistern märkte allt, och framför allt
annat, att guvernanten liksom hade svårt att ej le då hon kastadé
en blick på magistern, som tyst och högtidligt tog för sig och åt
med så djupsinnig mine, som det varit fråga om att lösa ett alge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
