Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han riktigt nog visat att han var en förståndig far, som pröfvade
innan han gaf sitt samtycke, tyckte han sig hafva uppfyllt allan
rättfärdighet och var glad &t att få den der spillevinken till
svärson. Han och löjtnanten voro blott olika upplagor af samma
karakter, de skulle trifvas bra tillsammans.
Svårigheterna voro öfverstökade; men nu skulle saken krönas
med en liten rolighet, hvarför också majoren strängeligen förbjöd
hustru och dotter att nämna eller låta med miner eller vinkar
förstå, att frågan hade aflupit så till allas nöje. «Inte förr än jag
säger till i afton», sade majoren, «tyst till dess.»
Nu återgick han till sin löjtnant, som helt tankspridd satt
och läste i Lefréns mästerliga afhandling om krigsväsendet. Han
blickade hastigt upp ur boken och såg majoren der med ett
olycksbådande allvarligt ansigte. Ögonbrynen voro starkt sammandragne
och de runda läpparne utskjutne i strutform, han såg betänklig ut
som en nämndeman.
«Nå, herr major?» frågade ynglingen.
«Jo, flickan har ej tänkt på er», sade denne, «ni har sprungit
med limstången, men det gör ingenting; imedlertid torde ni finna,
att ni bör resa i morgon — i dag är det för sent.»
«Och detta är ert allvar?»
«Ja visst, herr löjtnant, saken är klar för mig, ni har
missförstått min flicka; hon har gråtit och ångrat, att hon ej rent ut
sade er det; det var ett fel af henne.»
Så fortfor majoren ända till dess matbudet kom.
Likt ett offerlam trädde löjtnanten in i salen, der damerna
redan voro förut. Der rådde en allvarlig tystnad, man satte sig
vid bordet. När första rätten var slut, befallde majoren fram vin
för att skingra sig litet, som han sade. Men knappt voro glasen
fyllda, förr än han reste sig upp och började ett tal, som skulle
blifva kronan på aftonens upptäckter: «Mitt herrskap», sade han
och smålog gladt, m hafva i dag erfarit mycket, nästan för
mycket. Jag ville tala mycket, men jag kan icke. Låtom oss nu
vara glada då vi nu dricka de nyförlofvades skål. Antonsson och
du, Adelaide, låtom oss glädja oss», stammade majoren, då de
begge lycklige störtade upp och nalkades honom. «Barn»,
upprepade majoren och stapplade i uttalet, <dåtom oss glädja oss —
Gud välsigne er, barn!» ropade han slutligen, och en länge gömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
