Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke adjunkt Wenzel narrat honom, och slutade med att begära
hans silfverur som pant.
1 sådan belägenhet hade ynglingen aldrig varit: han bad och
besvor herr Hågelin, men denne, van vid dylikt, lät sig ej
bekomma, utan berättade, att han genast skulle gå till »Hans
Magnificens» rektorn och stämma, ty han* ville blott ha med «ordentliga
herrar att göra.»
Stackars Lindner! Det är ej godt att vara ordentlig i
pen-ningeväg, när man icke eger en. styfver. Imedlertid användes ej
benämningen aordentlig» just i sin vanliga mening af herr
Hågelin, enligt hvars lexikon ordentlig betydde en yngling, som hade
godt om penningar, och mera än en gång hade det händt, att en
af herr Hågelins ordentliga herrar blifvit satt under förmynderskap
för slöseri. Då sade alltid herr Hågelin: «det var skada, det var
en ordentlig herre så länge han rådde sig sjelf», d. v. s.: den
unge mannen hade ofta lånat penningar af herr Hågelin och hade
utan prut skrifvit hvad som helst på skuldsedeln.
Att på en gång begära familjklenoden i pant och klandra
adjunkt Wenzel, var för mycket för Lindners tålamod. Herr
.Hågelin hade sårat honom på den ömtåligaste punkten och fick
der-före kort och godt det besked, att han egde att göra hvad han
ville, men att han nu skulle gå. Herr Hågelin, som af gammal
vana blifvit fysionomist, bugade sig mycket artigt och vågade ej
yttra ett enda sårande ord, förrän han hunnit utför trappan. Att
imedlertid herrn i huset blifvit ond, bevisas deraf, att han straxt
efter piskade sin hund alldeles obarmhertigt — ty ädla
bracknatu-rer hämnas alltid på värnlösa varelser, då deras vrede ej får
uttömma sig mot det rätta föremålet.
«Men ni hör ej på mig, Lindner!» sade adjunkt Wenzel, dä
ynglingen om aftonen efter sin vana helsade på sin lärde vän och
ledare, «ni hör ej på mig; hvad fattas er?»
Lindner drog på svaret; men ändtligen bekände han sin nöd
och herr Hågelins grymma löften. «Han ämnar gå till rektor»,
sade Lindner, «han förstör hela min framtid för femton riksdaler;
han vill skrifva till L., der han har en bekant, som för mina fä
vänner skall framställa mig som en bedragare ... det smärtar
mig djupt, jag vet ej hvad jag skall göra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
