Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kande ej gerna se tvenne skarpare kontraster, än de
begge unga presterna, som nu suto vid biskopens bord. Lindner
hade en öppen panna och en öppen blick; någonting godt, men
tillika kraftfullt uttryckte sig i alla hans rörelser och i hans ord,
och på det manligt sköna ansigtet skiftade dragen, än af glädje,
än af sorg, än af ömhet och af harm; hvarje tanke for som en
ljusstråle genom hans själ och afspeglade sig i blicken, i munnena
nyancering. Till sitt yttre var han enkel, men i högsta grad väl
klädd, utan prål, utan pretention, men harmoniskt; hans klädsel,
liksom hans sätt att vara, tillkännagaf en menniska, som ej
föraktade något, hvilket tillhör bildning och behag. Han var långt
ifrån kruserlig, utan ganska rätt fram,*men förde sig med så
mycken sjelfbeherrskning, att han aldrig föll ur sin roll som bildad
menniska; ty han var det verkligen. Drängstedt såg deremot
nästan aldrig upp, utan satt der med servietten om halsen och
arbetade med maten, liksom lör att ej förlora sitt gamla rykte om flit.
Blott då och då fick man höra hans stämma, någonting
disharmoniskt och med en brytning på ortens dialekt; ty de snälla
gos-sarne tala sällan ren svenska. Hela magisterns ställning bevisade,
att hau i synnerhet rättat sig efter det skriftens bud: «att man
skall vara sin verldsliga öfverhet underdånig»; ty det var nära nog
omöjligt att få honom taga för sig i sin tur, emedan han fått sin
plats bredvid en «af de små fröknarna», som han kallade biskopens
döttrar, och nödvändigt ville döpa henne med litet soppa eller sås,
af endast artighet förstås, och för att visa, att han varit bland
«fölk» och lärt sig «fölkfora».
Efter måltiden blef der ett evinnerligt skrapande för att tacka
för maten, och nu tog biskopen sina unga embetsbröder in i sin
kammare, för att tala med dem om hvad som angick församlingen.
»Magister Lindner har fått», började han, »en god kondition
hos vår älsklige Klasmark. Det är en glädje att se hur den gamle
mannen verkar för sanningen och religionen; han har utvecklat
mycken kraft, mera än jag vågade hoppas. Men magistern får
dock en ansvarsfull plats; ty församlingen har på länge ej haft
någon riktig själavård. Den gode Slentriander och hans vice pastor
voro ej intagna af denna Guds anda, som allena skall vara vår
ledare. Jag hoppas allt af magisterns nit för christlig upplysning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
