Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karrikaturen, for att vara det, några drag, som äro sanna, som i
sjelfva sin skefbet bibehålla prägeln af något bättre.
Men Olavus tog till hufvudtema, att Guds ord ej skulle
predikas af andra än sådane, som likt honom hade högre ingifvelse,
och kom således, så sträng sedespredikant han än var, i rak strid
med magister Drängstedt, som väl i böljan tog Olavus under sitt
beskydd, men så snart han fann, att gubbens ekstas tog en annan
vändning än den han väntat, och det blef klart, att han icke mera
kunde styra den andliga rörelse, som gick genom folket —
förklarade han sig mot den nya läran såsom en helvetisk lära.
Olavus hade dock i hela sin lefnad varit’ älskad och trodd af
folket, och äfven nu trodde honom mången, så att det i Olsboda
uppstod tvenne sekter diametralt skilda, af hvilka Olavus* snart
blef den talrikaste.
En sommarqväll påföljande år var en stor grön plan, hvilken
ligger på Nygårdens utskog, alldeles öfverfylld af menniskor, som
hvilade i gräset. Ett sakta sorl susade genom mängden, och de
små barnen, som raödrarne hade med sig, blickade tysta och
förundrade omkring sig, liksom de väntat något underbart.
Andtli-gen steg en gubbe upp på en sten, han var barhufvad, och det
hvita håret fladdrade kring pannan och sken som silfver i
månskenet, och de milda ögonen, brinnande af kärlek och andakt,
irrade kring mängden, liksom de sökt någon. Plötsligen stannade
blicken i det mörka skogssnåret, och den gamle Olavus smålog
saligt, liksom han återsett sin flicka.
»Mig är gifvet att tala till menniskorna», började den gamle
med klar, välljudande röst. »Den, som hungrar och törstar efter
upplysning, höre hvad mig uppenbaradt blef. Ty den eländes bön
tränger genom skyn, och då jag en gång var stadd i bön på min
flickas graf, klyfde sig skyarne för min själ och jag skådade all
himlens herrlighet. Och det var ett stort rum, som ingen gräns
hade, fullt af ljus, som strålade från tusende sinom tusende
stjer-nor, och en ljuflig harpoton blandad med sång brusade mellan
stjernorna, hvilka dansade liksom barnen på en julqväll. Men
djupt derinunder, på ett dunkelt rum, bodde menniskorna, mina
bröder, i mörkret; men de törstade efter ljus och sade: »Fader,
öppna din himmel för oss, att vi må se din herrlighet!» Och
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
