Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Kyrkans förlåtelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•Stackars Lars Anders», sorlade hela mängden, när den
straffade äterfördes i fängelset.
Lars Anders hade utstått sitt straff för att sjelf blifva
förbättrad och för att gifva en varning åt andra: det är ju lagens
mening, om den har någon ? Men begge delarne hade slagit felt,
Lars Anders var ej förbättrad, utan hade i stället först nu fått
statens bekräftelse på, att han var och skulle blifva en brottsling,
— och varningen var ingen, emedan straffet icke uppväckte fasa
för brottet utan för en grym lag; väckte hat och förakt mot den
menskliga rättvisan, derföre att denna upphört att vara det och
nedsänkt sig till verktyg åt en slags sjelfhämnd, skadlig derföre
att den är ändamålslös, och felaktig derför att den är skadlig.
Yi se vid hvarje afstraffning huru folket kastar sin skärf i
brottslingens hatt och ömkar honom i stället att lära sig afsky
sjelfva brottet; och folket handlar här instinktmessigt; det pliktar
sjelfvilligt sina slantar såsom sårabot, emedan det känner på sig,
att det der är orätt; men tror att det är ett nödvändigt ondt.
Påföljande söndag stod samme man, lika blek och lika dyster,
på gången i Klintorps kyrka: han skulle åter upptagas i
församlingens gemenskap, — också ett misslyckadt försök; först nu blef
han utskjuten ur församlingen; forst nu hade han äfven fått
kyrkans insegel på sin vanära stämpladt på pannan, — han var med
kyrkplikten utskjuten ur sina bröders krets i samma ögonblick, då
presten enligt handboken upptog honom deri. *
Man faster sig vid ord; men man förbiser alldeles verkan,
och kyrkplikten är icke ett återupptagande i församlingen, utan
endast den sista förbannelsen, som samhället kastar öfver
brottslingens hufvud, och som så fruktansvärdt återstudsar och
lönmör-dar samhällets moraliska lif.
Samma folkmassa var äfven nu närvarande; men medömkan
var släckt, och man undvek mera den i Guds hus till brottsling
stämplade än den blott af lagen brännmärkte mannen; i senare
fallet förnedrades han blott inför folket, i egenskap af
statsbor-gare, men i detta äfven som kristen; i det ena straffades kroppen,
i det andra åter anden.
Det ligger en förfinad grymhet i detta sätt att uttänja
skammen i oändlighet, och föra den dömde intill altaret för att blygas;
— och allt detta för att öfva barmhertighet; för att åter, som
0. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. Y. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
