Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickornas rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öf?er den deras smft tillgångar kunde tillåta — och således fick
generalskan deras löfte.
I början föll det sig underligt och tomt for Emma att sitta
Ailla i de praktfulla rummen och fjäderlätt gå på de mjuka mat»
torna, i stället for att i yr glädje springa på ängen och rifva son*
der mamluckerna på tornbuskarna. Hon fick ej en gång skratta
högt, hvilket var det svåraste; men småningom inpassade sig det
lilla «skogsbarnet», såsom generalskan kallade sin skyddsling, in i
formen och blef én stilla, sedesam fröken, som hade roligt derföre
att man sade henne, att det skulle vara roligt, och som
småningom lärde sig att förakta sin barndomstid och de tusende småsaker,
som då kommit hennes hjerta att slå fortare af fröjd.
Emma hade ett skönare utseende än hennes kusin, fröken
Hilma Rotenburg, och fann också snart, att man i allmänhet
fästade mera uppmärksamhet vid henne än vid hennes rika slägtinge;
hennes fåfänga smickrades och uppjagades grad efter grad till en
art passion att bli beundrad, och hon var således vid aderton års
ålder en skön egoist, som gerna hörde artigheter, äfven med fara,
att de blott voro tomma ordformler; med ett ord, hon var en
kokett utan att veta det och med bibehållande af sitt fromma,
oskyldiga barnasinne. Detta hade blott fått en ny rigtning, och samma
begär, som gör, att barnet for hvaije främmande vill exponera sina
doekor, sina leksaker till beundran, gör äfven ofta, att en flicka
vill sjelf anses för det enda föremålet. Sådan var Emma, som nu,
gripen af en underlig hemlängtan, komjnit till Almvik öfver julen,
aen ej fann sig hemma der i den lilla boställsbyggnaden, som sex
år förut var hennes hela vetld.
Hon igenkände allt, men njöt af intet, med ett ord, hon var
eu främling, och syster Göthilda, bror Sigge och Clementine voro
numera for henne ingenting annat än personer, som egde rättighet
att kalla henne du och för öfrigt voro ganska besvärliga varelser.
Emma beklagade Göthilda derföre, att hon var barnslig, och
Göthilda å sin sida beklagade sin äldre syster derföre, att hon ej
kunde vara lycklig utan alltför mycket bråk.
Sådan var ställningen, då balen på Göthildas enstäadiga
begäran anställdes, ty hufvudskälet till hela den herrligheten tar det,
att Göthilda ändå en gång ville se sin syster glad der hemma,
och då* detta äfven misslyckados, och den goda flickan fann, - att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>