Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slägthagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oaktadt allt detta, blef hans karakter lika trolös som låg; icke
en gnista af denna kärlek, denna tro, som han beständigt hörde
predikad för sig, fastnade i hans själ; han trodde för analogiens
skull, att man genom dessa yttre åthäfvor blott hycklade för Gud,
liksom man beständigt hycklade för, beständigt missledde hans far.
Modren krossade således med ena handen det hon med den
andra uppbyggde. Stackars mor! Det händer understundom, att
brottsliga föräldrar uppfostra goda barn, men aldrig, att
tacksam-ma, ädla barn bildas af föräldrar, som äro oklara, till hälften
redliga och till hälften icke. Brottet varnar genom den afsky det
väcker i barnets själ; det är en dolk, som blixtrar ur skidan,
innan den träffar hjertat — vi få tid att rygga tillbaka; men
hyckleriet är uppfostrans aqua tofana, som stjäl trons och .kärlekens
rosor ur barnets själ och smygande dödar allt det goda, som håller
på att komma till lif.
Och så se vi otacksamma barn alstras i familjer, som ega
allmän aktning; det är hårdt att säga det, men detta sker blott
derföre, att barnet ser mera än allmänheten, anar mera än andra om
det fromma lifvets inre organism.
Det är dock vanligen mera ett svaghetsfel än rent af
dålighet, som grundlägger detta missförhållande, och så var det i
kapten Ärenslumps hus.
Imedlertid qvarlemnade notarien der hemma både föräldrar
ooh syskon i en mindre glad sinnesstämning än sin egen.
Kaptenen liksom tärdes af; ty han led djupt af att se sina mödosamt
förvärfvade penningar smälta bort, och det, som grep djupast, som
pinade den gamle alldramest, var den omständigheten, att han
egde ingen, som han trodde, ingen, för hvilken han kunde utgjuta
sin klagan.
Hennes nåd höll af sin man på sitt vis och märkte, att han
led; det stack henne som en samvetsförebråelse i hjertat; men icke
heller meddelade hon sig, ty hon skulle då äfven hafva erkänt, att
hon handlat orätt, och om äfven hennes ånger skulle kunnat tvinga
henne dertill, kände hon sin man för väl att öppet säga det till
honom. Ty det är en gifven regel, att man allraminst kan förtro
sin svaghet åt en svag karakter; den skulle då genast anse sig
för stark och af ovana missbruka sin tillfälliga öfvervigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
