Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vännerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Hvem är ni?» skyndade sig notarien att fråga.
Ynglingen lade sina starka välbildade armar i kors och mätte
notarien fr&n hufvud till fotter med en blick full af forakt. «Hvem
jag är: jo, ser ni, jag är gesäll.»
«Gesäll, jaså, din lymmel», böljade Slyngell, som var längst,
«vet du, jag skall försöka att lära dig höflighet för «folk».»
Herr Slyngell nalkades ynglingen i afsigt att med ett slag
bekräfta sitt löfte; men denne löste armarna ur deras tvungna
ställning.
«Herre», sade han mycket lugnt och bestämdt, «jag höll
armarna i kors för att kunna hålla dem stilla, men pekar ni hit, så,
så sannt Gud lefver, slår jag er i marken, så att intet ben blir
helt i er och edra kamrater också; gå, herre, och ni, mina herrar,
gån; ty eljest så vankas det stryk — gål»
Von Tobby var för fet och o vig att ha fallenhet för
kropps-öfningar, Ärenslump hade just ej öfverflöd på mod och sjelfva
Slyngell fick några skrupler, då han såg den smidiga växten och de
fasta muskulösa formerna hos sin motståndare, som qvarstod i full
slagordning framför honom.
«Nå, nå, jag är för god att inlåta mig i en sådan strid»,
sade herr Slyngell.
«Ja, så tycker jag med», tilläde notarien.
«Åh ja, man skall aldrig vara het», anmärkte von Tobby.
«Vi slåss ej med dig, min gosse, men vi taga nog rätt p&
dig», sade notarien stolt; jag skall tala vid min vän polismästaren;
och, tro mig, jag hittar dig nog.»
«Jag är icke svår att hitta», yttrade ynglingen; «jag heter
Gerhard och arbetar hos urmakar Winter på Drottninggatan. Var
god tag igen er spelmark; ni nyttjar väl den till dess ni sjelf får
sitta så här; då skulle det såra er, om någon i stället för
penningar gaf er en sådan — eller hur, herre?» Gerhards ansigte
förrådde i detta ögonblick ingen vrede, utan endast medömkan.
«Du borde blygas, slyngel», sade notarien och gick med sitt
sällskap; men Gerhard stoppade spelmarken i sin ficka.
Han qvarstod några ögonblick ännu som segrare på platsen
och betraktade flickan uppmärksamt. «Det är märkvärdigt»,
mumlade han slutligen vid sig sjelf; «den der flickan är lik den der
långa karlen som ett bär; hon ser god och beskedlig ut ännu;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
