Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Novembernatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snart utgjorde hela Stjernehof blott ett ofantligt bål, aom upplyste
sjö och land och förgyllde hvarje gren på de bladlösa träden i
parken.
Baronen lemnade skådeplatsen för förstörelsen och befallte
folket att upphöra med arbetet, då det ej längre gagnade; men
klockan i sockenkyrkan ringde oafbrutet liksom for att ringa det
gamla herresätet i grafven.
Baronen hade ej fått rädda något af alla sina kära minnen;
de flesta voro samlade i riddarsalen, ett rum, der han hvarje dag
vistades ensam bland bilderna af sina fäder. Det var der han
hemtat kraft for denna envisa kamp mot de nya idéerna han stridt
under en lång följd af år. Riddarsalen eldades således om
vintrarna, och troligen hade en spricka någonstädes på den präktiga
marmorkaminen förorsakat olyckan.
Den gamle ädlingen tog rum i inspektorsbyggnaden, som låg
fredad på vindsidan, och der stod nu den stolte gubben och
betraktade, huru lågorna förtärde hats fäderneborg.
Han var ensam, ty han ville vara ensam med sig sjelf. «Allt
skall en gång falla till aska», sade han vid sig sjelf, «och så —
så bör en fäderneborg gå under; det höfves ej den stolta ättens
stamsäte att falla strådöden, att stjäla sig bort under tidens
inverkan; på en gång steg detta namn upp ur intet, och på en gång
bör det falla.» Den gamles ansigte antog ett tankfullt uttryck.
«Det är således slut», sade han ändtligen; «nu återstår det ej mer
än att äfven jag faller. Ättesätet ligger snart i grus; den siste
ädlingen sofver snart i mullen; en ny tid rullar sina vågor öfver
dem begge; de äro glömda. Men», tilläde han med glänsande
ögon, «en fenix skall stiga ur askan, skall med sina vingar
öfver-skygga verlden; minnet af hvad som fordom varit, skall upplefva
igen och under skilda gestalter, dock lifvade af samma själ, närda
af samma ande, hvilken förut skapat dem, som försvunnit. — Oud
har så velat», återtog han efter en stunds tystnad, under det att
han betraktade, huru den ena bottnen sjönk efter den andra, och
tusende gnistor, liksom vid ett utbrott af Stromboli, kastade sina
eldqvastar i höjden. — «Gud har så velat! Jag förstår det mer
än väl. Det förefaller mig, som sade mig någon denna tanke!
Gud har så velat; en ny adel skall efterträda oss — snillets,
dygdens, kraftens, modets och fosterlandskärlekens. Då är vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
