Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindesvik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finaingar, Ångkraften, jernvägarna, magnetiska telegrafeme,
påskynda denna spridning i en oafbrnten ström. Folken blanda sig om
hyarandra och tnsende idéer växa upp, der de aldrig förut vuxit;
oeh derföre är vår tid en fredens tid, att den gör allt för att
sammangjuta och intet for att splittra. Denna sammangjutning
visar sig i allt: i sträfvandena för våra uppfinningar, i
vetenskapernas öfverlemnande åt folket genom populära afhandlingar. Det
är temligen, klart, min far, att vår tid protesterar mot all
skrinläggning, allt hemlighetsmakeri, och detta såväl i vetenskaplig som
social mening.»
«Det vill säga», inföll den gamle baronen, «att massan vill
intränga i allt.»
«Nej, min far, massan intränger ej, utan det är de invigde,
som gått ut bland folket och lemnat tempeldörrarna öppna, lärt
ut sina mysterier och sjelfva afklädt sig sin fordna imponerande
drägt. Adelsmannen ät ej mera en harnesk-klädd riddare, som
lefver af krig och bragder, utan en helt vanlig menniska, och
vetenskapsmannen är ej längre en trolldomsmästare, utan blott en
upplyst medborgare. — Om man så vill säga, har allt blifvit prosa;
men det vore kanske rättare att säga, att det poetiska elementet
har utbredt sig öfver en större tafla. Vår tid står i förhållande
till den gamla ungefär som ett helt stort, obegränsadt landskap i
jemförelse till en landskapsmålning; vi njufra ej hälften Bå mycket
af att betrakta den stora utsigt naturen målat som det lilla
kabinettstycket, som har konsten att tacka för sin tillvaro, ty naturen
är så vanlig, så prosaisk, konsten deremot så ovanlig och så
romantisk. — Det synes mig, som om just denna förkärlek för det
konstgjorda vore orsaken till att vi anse vår tid så utan poesi;
ljuset faller ej mer på blott historiska grupper utan på massor;
vi förmå ej uppfatta det sköna just derföre, att det är för
mångfaldigt.»
«Du försvarar din tid temligen», invände gubben småleende,
«och jag kan ej neka, att jag, om jag vore ung, skulle kunna falla
på dylika idéer, som i sig sjelfva äro vackra nog, men som i
användningen slå illa ut. Nog af, Ludvig, jag vill tro, att du
menar väl; jag förlåter till och med en Lichton, att han tänker så.
Ombilda sättet, min son, men glöm aldrig hvad du är ditt namn
skyldig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
