Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men derinne i Tennsta fattigstuga satt Vis-Jon i sin lilla
kammare och gret, gret så bittert, att sjelfva gräl-Märtha tyckte,
att det var synd om honom. «Låt mig gråta», sade gubben till de
nyfikna gummorna, «jag mår så väl deraf, jag är så glad, så
lycklig —»> och åter började han att gråta; «låt mig gråta, låt mig
gråta», mumlade han. Om en osalig ande i denna timme irrat
omkring jorden för att söka den, som var lyckligast, då hade han
säkert fällt sina vingar och hela aftonen stått framför Vis-Jon
och med himmelska ögon betraktat den gamle och med barnslig
noggrannhet räknat hvarje tår, som rullade ned öfver den brupa
kinden; han skulle stått der och med beundran sett en menniska,
som gret af glädje.
När det blef senare och alla gått till hvila, var gubben ännu
uppe; den första rörelsen hade upphört, men en annan hade
intagit dess ställe; han föll på sina gamla knän och med djup
andakt sade han: «jag tackar dig, du store, kärleksrike fader, att du
utsett mig till ett verktyg i din hand, att du låtit mig upplefva
den tid, då min sändning hade en ända, då jag fick uträtta mitt
uppdrag och sända de papper, som min salig baron lemnat mig,
så att rättvisa må ske hans son. Jag tackar dig, Gud, för att
du rört den unge baronens hjerta och slutligen tackar jag dig för
den lön du gifvit mig; nu kan jag fara i frid när som helst;
jag har intet mera här att göra; nu vill jag till min gamle
husbonde och säga honbm: jag har gjort som du befallt mig,
ordagrannt, fastän det ofta föreföll mig underligt; men nu förstår jag
allt; hans ögon voro i döden öppna för ditt ljus, du allgode
fader.»
Dagen derpå var Vis-Jon allvarsammare än han plägade öch
gick upp till klockaren. »Fader Idockare», sade han, «när jag är
död, så lägg mig under snöbollbusken (det var en stor Viburnum,
som hans salig baron planterat i ett hörn af kyrkogården), lägg
mig der, fader klockare.»
«Åh, ni ser ej dödlig ut, Jon», skrattade klockafen, «men det
skall ni få, när det en gång händer.»
Det hände blott några dagar derefter. En solrik morgon
syntes ej Vis-Jon på sin plats vid grinden, och då man såg efter,
låg han i sin säng som ett sofvande barn, som ler i sömnen;
han sof för evigt, och leendet var dödens. Man berättar, att då
C. A. Wettefiberahs Samlade Skrifter. V. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
