Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gerhard å sin sida kunde ej undgå atf göra betraktelser;
men dessa voro af en helt annan art. Vis-Jons ord hade väckt
hans uppmärksamhet och här på Lindesvik befann han sig i en
underlig ställning, som gjorde honom ännu mera osäker; han
märkte tydligt, att det fanns något utom honom, som angick
honom, deri han var medelpunkten, men han såg det icke, och som
vanligt fruktade han för det hemlighetsfulla.
Han hade hört omtalas den gamla baronens stolthet, och han
fann honom icke stolt; han fann sig ej nedtryckt;’han hade under
resan härdat sig med tanken på det förakt urmakaregesällen skulle
få känna ensam på en högmodig adelsmans gods och tillsammans
med betjeningen, som vanligen aldrig föraktar något innerligare
än arbete; men hela denna beräkning hade slagit felt; baronen
bemötte honom mera som en far än som en herre och betjeningen
gjorde allt för att visa honom sin aktning. Gerhard hade ett
klart hufvud och derföre föll han någougåug på den idéen: kanske
jag är den gamles sonP men han ryste tillbaka for denna tanke,
han hissnade för att tänka så högt — och grubblade blott.
«Jag kan ej begripa», tänkte han vid sig sjelf, «hvad han
menar med namnets ära; jag tycker, att enhvar skall sammantjena
sitt; ty att blott ärfva sitt värde, faller sig litet platt. Gubben
Winter är en ansedd man; han bar alltid varit en hederlig
menniska, och bra ur gör han, det är säkert, och alla menniskor hålla
af gubben Winter; men om nu hans son, som är en bra menniska
liksom fad ren, vore en oduglig läkare, så skulle det ju alldeles
icke hjelpa honom till heder, att han kunde säga: min far är
Stockholms snällaste urmakare, och han vore ju inte rätt klok, om
han tilläde: och derföre bör man ha förtroende till mig som
doktor. Det är roligt att ha en hederlig far, det är en annan sak;
men hederligt folk är ofta nog ganska okända menniskor och deras
namn vet ingen utom Gud; hvad gör det då till sakénP»
Gerhard började skratta vid sig sjelf. «Jag kan», sade han,
«ej låta bli att tänka på den lille sekter Butenstubbe, en liten
spindel, dum som ett spån, som sitter och skrifver natt och dag
med sina smala fingrar, jag tycker just han har heder af namnet;
om hän en vacker dag blef stolt öfver sin börd och reste upp
sin lilla figur från stolen och sade: jag är en stor man, ty min
stamfar var en stor hjelte och så stark, att han sjelf tredje slog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
