Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dyrköpta ära, aktningen för hans namn oeh den aristokratiska stoltheten
öfver ett rent blod; men tillika lefrer der en varm k&rlek for fäderneslandet
och, som den slutsten, utan hvilken den gamla, herrliga byggnaden skulle
ramla, kärleken för konungen, for sanning och ära, dygd och kraft. Gifte
Gud, att dessa ädla fördomar vore allas och ej utbyttes mot egoismens
af-gudadyrkan och penningehogmodets fortryckaranda.
Emma vistas ännu hos friherrinnan Rotenburg och lefver sitt gamla lif;
hon har blott en smärta att frakta, den att ej bli "observerad”, men har
deremot många njutningar i sin genre; hon representerar, f&r höra
artigheter af husets bekanta och åker ut i bodarna i sin tants präktiga vagn; hon
är lycklig — eller olycklig — men på sitt vis.
Friherrinnan har hela vintern sina barn nära och gör hvaije sommar
en regulier tur till Stjernehof, en visit på florton dagar, hvarken mer eller
mindre. , Fru Klähvitt, om läsaren minnes henne, är längesedan död, och
mamsellen har öfvertagit hennes befattning och har just nu på våren svept
den beskedliga kaptenskan Ärenslump, som, uttärd af sorg och brist, dog,
ett offer för en missförstådd moderlig kärlek och en bakvänd stolthet öfver
ett namn, som i hennes sons person förlorade hvaije skymt af ära.
Presidenten Kopparhjerta är sig lik; han kröker sig lika ormlikt fram
som förr, och hans vänner kämpa med förbittring sin sista strid.
Man har, då nätet bands, i hvilket folken skulle fångas, gjort garnet
för fint och maskoma för täta; det otiändiga, oförståndiga ynglet stängdes
inne deri, och hela stimmen rusar på den konstrika men svaga väfriaden med
ungmodets hela kraft. Håller det, så är det en lyckträff.
För några dagar sedan tittade jag in till major Lutzow på Almvik (det
är nemligen min vana att sluta der jag böljade). Majoren hade,lagt sin
pipa bredvid sig på förmakssoffan, och askan föll på öfverdraget, men
majorskan märkte det ej, ty hela hennes uppmärksamhet var fästad vid ett
bref, som gubben läste högt; det var från Sigge. Läsningen var slut, och
majoren såg småleende på sin hustru, som frågade: "Gum lande, min gubbe,
hvad betyder cum laude?"
"Cum laude", upprepade majoren, "jo, ser du, det betyder, att Sigge
med beröm genomgått sin studentexamen, och det lär ej nuförtiden vara så
lätt som under min tid, då man tog endast för decanus."
"Och således är då Sigge", inföll majorskan, "en riktig student och
skall bli embetsman med tiden?"
"Ja visst, min gumma, och har böljat bra", tilläde majoren.
"I morgon", återtog majorskan med förnöjd mine, "i morgon går
posten, och då skall jag berätta Sigges seger för vår lilla friherrinna."
"Hvilken friherrinna?" frågade majoren.
"Åh korB, du vet väl, att jag kallar lilla Göthilda ibland så; det är
endast på narri", anmärkte majorskan ursäktande, "men hon är fullt ut lika
god som någon friherrinna, fastän hennes man endast kallar sig Gerhard;
Gud välsigne dem begge två, hvad de också kalla sig; jag är visst inte
fåfäng", tilläde hon med ett slags resignation.
"Jo, min goda mamma", sade majoren småskrattande, "huru det än är,
kan du ej glömma, att Gerhard försakat ett namn."
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
