Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skel och sutit på hans bänk, och nn skulle alla menniskor också
in till honom och sitta på bänken, der en konung sutit. Så snart
Jacob såg en herrskapsvagn skrida uppför backen, var han säker,
att bonden, för att få én puststund för sina hästar, omtalkde
stugans märkvärdighet och skaffade honom ett besök. — Han blef
derföre vanligen illa till mods hvarje gång han såg en bonde peka
med det ominösa piskskaftet mot hans fönster, och han afröjde då
alltid den kungliga bänken, för att gifva plats, och satte sig ner
för att med resignation besvara alla onödiga frågor och åhöra alla
klena reflexioner öfver hans lycka, att en gång hafva fått se
Herrans smorde i sin koja, hvilket var den enda vinst, han skördade
af de många besöken. Men länge fick ej Jacob sitta vid sitt
bord och arbeta; vintern mellan 1791 och 92 började arbetet gå
trögt och utan glädje; ty hans själ beredde sig på den långa,
dunkla färden till ett bättre land. Förgäfves började sträckfoglarne
att visa sig — och vårfoglarne att qvittra på björkarnes knoppande
qvistar; förgäfves slogo de i fönstren stående balsaminerna ut nya
blad mot den gryende vårsolen: Jacob yutsade ej om dem, och de
vissnade åter. Uret gick och slog sina enformiga slag som
fordom ; men i ödets bok stod skrifvet, att årsbarnen skulle följas åt,
och då Gustaf, träffad.af aristokratens lönmördarkula, hvilande i
sin praktsäng på de blodiga sidenkuddarne, i feberyra mumlade:
«För kung och slaf
det fins en graf,
der de som bröder hvila»,
och i sina vilda feberdrömmar såg sitt årsbarn stå der och vinka
med handen och nicka med det bleka hufvudet; då låg Jacob på
sin torftiga bädd och läste samma ord i samma mening, och tyckte
sig se Gustaf stå bredvid sig och nicka åt sig med hoppets död
tecknad i de bleka ansigtsdragen.
»Skydda min son och det verk jag påbörjat!» var Gustafs
sista bön; men Jacob hade ingen son och intet ofulländadt verk,
för hvilket han begärde efterverldens beskydd. Hans konstur var
hans enda skatt och dess duglighet, dess nödvändighet skyddade
det för försummelse, äfven efter hans död. Derför bad han blott:
»Drag upp uret en gång i månaden, så går det rätt!» och begges
sista tankar voro riktade på enda ändamålet med deras lefnad.
Hvilken af dem hade närmast uppnått detsamma?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
