Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjunkande båten, och denna bar» fastän nedsjunken i vattnet så,
ptt blott den gyllene halsen syntes öfven ytan. «Med Guds hjelp
kan jag räddas», sade han vid sig sjelf; men qvällen skymde, och
hans rop tycktes ej bemärkas från land. Natten kom; ännu flöt
guldsvanen, men ingen räddare hördes af; det var en förskräcklig
natt, full af fasor och förebråelser, full af en för sen ånger.
Rutger tyckte sig höra röster nära och fjerran: «Du skall bort tjll de
förtappade», «du skall dö», och åter andra, som hviskade: »Bättra
dig, du kan räddas både här och der»; men ingen kom, intet årtag
hördes på sjön. D& friskade, midt i natten, upp en vind, som
förde båten framåt. Nästan stelnad af köld och fasa kunde
Rutger knappt hålla sig fast i relingen; men dödsfruktan kom honom
att krampaktigt krama sig fast och ändtligen nådde hans fötter
bottnen. Bet var vid kyrkmuren han landade.
»Gudskelof, tack och lof!» yttrade han och kröp upp på
stranden och vandrade fram på kyrkogården, der det gamla
grafkapellet stod och skymtade med sina hvita väggar i mörkret. En
underlig rörelse hade bemäktigat sig hans själ; dödsfaran hade sprängt
ett skal kring hans hjerta: det var en ovan, en besynnerlig känsla,
som han ej kant på många år. Han gick bort till grafkapellet
och föll på knä; för första gången sedan han var barn, brast en
tåreflod ur hans ögon, och han föll ned på sitt ansigte och sade:
»Herre, jag har syndat, jag har illa gjort; men jag skall bota,
hvad jag felat: jag skall vara en far, liksom du, gamle ärlige man,
som nu sofver derinne; och blir jag det ej, så straffa mig för mitt
löftesbrott.» I en högtidlig sinnesstämning reste han sig åter upp,
och kände huru liksom en varm flägt smög sig kring hjertat och *
värmde upp det, och han fann sig så lycklig blott genom att ha
fattat föresatsen; hvad skulle ej utförandet skänka honom?
Förfrusen, som han var, flydde han in i kyrkvaktarens stuga;
vi känna honom sedan gammalt och hans döfva gumma. Rutger
bultade på, och kyrkvaktaren, som nu, sedan den sista ättlingen
gått till hvila och det spökande harnesket fallit sönder, ej mera
drömde om spöken, stod snart i dörren.
«Hvem är der?»
»Jo, jag är Rutger Ridderkors.»
»Herre Jesus!» sade gubben förfärad, ty detta namn var en
fasa för alla, »lefver ni, eller är ni död?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
